Till minne av en som var som mig och vi hatade varandra men kunde inte slita våra tankar från den andras,

För ett tag sedan begick en ung tjej självmord. Kontakten med henne hade varit sporadisk, mestadels pga vår hatkärlek till varandra. Vi var helt enkelt för lika, vi hade växlande konflikter blandat med en hjälpande hand och stöttning.

Men det går knappt en dag utan att jag tänker på henne och häromdagen skrev jag en dikt till henne.


Vet inte hur jag ska förklara,
Vet inte hur jag ska berätta,
Men det var en gång en flicka
som växte upp i en fin familj
och vacker natur,
Men någonting gick fel
och livslusten försvann, först långsamt,
sedan i en rasande takt.
Hon sa: Jag dansar på randen till galenskap.
Och vi alla tyckte att hon bara talade vackert.
Hon försökte skära bort sin inre smärta,
supa skallen i bitar,
ta för mycket medicin,
ligga med fel killar,
som ändå kallade henne för hora.
För de betalde ju faktiskt tågbiljetten.
Hon försökte att injicera kärlek med bara ord,
men tyvärr inijicerade hennes kärlek pulver.
Det var aldrig någon som trodde på hennes ångest,
ända tills pratet hade blivit verklighet,
när hon hängde i ett buntband och dinglade.


Så ångrar man sig efteråt,
och undrar om man kan få göra om allting?