Kvällen är kommen, regnar väntar på mig utanför. Men jag stannar inne.
Det är den där förbannande oron som sprider sig längs med min kropp,
jag vill krypa ut ur mitt skal.
Mitt röka är dessutom slut, det stör mig för jag kommer inte sova lika gott inatt, och sömn är prio 1 för mig.
Ibland är tungan fasthäftad. Det kan gå ut ända i fingertopparna,
och jag kan inte förmedla mig.
Har ingen aning om varför det blir så när jag inte mår helt hundra.
T.ex skulle jag aldrig kunna ringa till någon, för jag sitter bara stum i min sida av luren.
Och så frågar någon vad det är och jag svarar ärligt: Jag vet inte.
För jag vet verkligen inte. Jag vet inte varför det kommer, ständigt återkommande, dessa svängningar som gör mig galen, som gör att jag vill skära ut allt ont och ge bort till någon jag inte tycker om. Fy fan vad elakt.
Men folk har inte alltid behandlat mig väl och jag har aldrig hämnats eller liknande, men jag drömmer om det.
Jag är alldeles för feg.
Ska äta kvällsmedicin nu, en neuroleptica, en SSRI, ett par olika sorters benzo och en opiod. Jag tog opiater förut men effekten har helt avtagit. Skit-tråkigt. Och nu mår jag dåligt igen.
"Mina händer darrar, jag är skakig i benen, jag behöver dig nu, kanske rakt in i venen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar