Inatt var jag psykotisk och hade konversationer med min pojkvän som låg och sov. Jag fick eminenta svar. Ibland diskuterade vi och debatterade. Ibland svarade han inte, då var det som jag vaknade tillbaka till verkligheten i några sekunder och bara skrek HALLÅÅ?? Kan du förfan inte ens svara på detta??? Sedan såg jag att han sov och då insjukande jag igen, eller hur man ska säga, och alla våra samtal fortsatte som om inget hade hänt.
När jag sedan vaknade mer på riktigt var befann jag mig i ett hav av dödslängtan, ångest, sorg och frustration. Jag kunde inte göra någonting, bara ligga kvar där i flera timmar i mörkret.
Efter några timmar frågade sambon om jag ville ha en pirog och jag kunde fan inte svara. Jag visste inte svaret.
Efter ytterligare ett tag tog greppade jag tag i verkligheten, i detta fall hamstern som vaknat, så jag tog ut honom ur sin bur och så fick han springa runt i sängen. Även katten har accepterat att den lille matbiten inte är till salu. Man får bara titta, inte röra.
Sedan kollade jag på ett avsnitt av House, som jag inte nu kan återge vad handlingen bestod av. Minnesförlust. Men inga känslobortfall, bara känslotillägg.
Gick ner från sängen någongång när mörkret hade lagt sig och snön blivit tät. Drack morgonkaffe. Försökte komma tillbaka. jag lyckades bli medveten om här och nu och kunde åstadkomma att använda min hjärna till nyttiga ord och vettiga tankar och ett leénde.
Men nu är jag vingbruten igen. Åter igen kan jag inte flyga.
Åter igen vill jag dö.
