Om att vara medberoende...

Igårkväll somnade jag runt 20, snåret och vaknade pigg som en näktergal. Kl 01 inatt. Har inte kunnat somna om sedan dess. Jag som hade ställt alarmet på 21.00 för att inte missa "Den hemliga miljonären" på kanal 5. Typiskt, men såg det på Play nu inatt. Vad bra det var! Han verkar vara en fin människa. Jag blev berörd!


De två senaste dagarna har jag gått omkring halvhängig och halvabstinent med konstant huvudvärk, illamåendekänslor, ont i lederna osv. Det var slut på sub:en. Både hos mig och där jag köper. Igår kom det in igen och jag var så pass dålig att jag fick hemleverans.  Förmodligen därför jag inte kunde somna om sen.. för jag tog när jag vaknade kl 01.


Jag tänkte på en sak. Jag tänkte på min sambo, att han är medberoende och det måste vara något så fruktansvärt jobbigt och ansträngande för honom. Han dras in i mitt missbruk, vare sig han vill eller inte. jag vet att han så gärna skulle vilja slippa det. Han vill se mig drogfri.
Igår var  sub det enda jag kunde fokusera på. Om det fanns, om jag kunde få krita, hur jag skulle få tag i den osv. jag kunde inte ens prata med honom om andra saker. Sådant måste ju vara skitjobbigt för honom. Jag sitter helt tyst och säger ingenting, för det enda jag tänker på är hur jag ska få tag i mina droger.
När vi satt under köksfläkten och rökte varsin cigg så sa jag: Åhh, jag hoppas verkligen jag kan få hem det, för jag är inte i skick att cykla någonstans. Då kontrade han med: Ja, annars får väl jag cykla iväg och köpa det åt dig..
Vilket han har gjort så många gånger förr. Det känns inte okej!! Han sa: Om du inte får det blir det ändå jag som lida av det, så jag cyklar hellre och fixar det åt dig, så du mår bra och jag kan slappna av.


Fyy så dåligt jag mår av över att han är så indragen i detta.
Som jag har tjatat om så ser jag verkligen fram till nästa inläggning/avgiftning. Då ska jag verkligen kämpa. Och jag ska bli drogfri. För min skull. För hans skull. För mitt liv och för vårt gemensamma  och kommande liv.


Jag låg tätt intill honom inatt och höll om, lyssnade på varenda andetag, luktade på hans doft som jag älskar så mycket. Den är så söt. Det doftar trygghet. Jag vill göra allt med honom, så att han stannar kvar hos mig är en stor drivkraft i min kamp om att bli drogfri. Han stöttar min så pass mycket han orkar med och kan. Jag uppskattar verkligen allt han gör för mig, hur han tar hand om mig. Jag vet att det sliter på honom.
Men inom en snar framtid kommer jag vara ren. Visst, den första tiden efter kommer jag inte vara så värst lycklig eller något, eftersom mina receptorer är typ helt borta.. men jag hoppas på att kunna återfå ett bättre mående med tiden. Jag vet att han kommer göra i sin makt för att jag ska bli så lycklig som möjligt. Jag älskar honom.


Och gubben min, om du läser detta. Jag älskar dig överallt som finns. Du är det bästa som har hänt mig. Tack för att du vill finnas i mitt liv. Jag lämnar dig aldrig. <3

Ostrukturerad och planerad galenskap

Det är lördag idag. De senaste dagarna har, som jag visste att de skulle bli, ganska ofrånkomligt väck.

Det började i tisdags. Jag skrev om det i bloggen. Faktiskt, så var jag så inhåthelvetes jävla hög.

Tisdagen var som alla andra dagar, förutom att jag kände mig bra i humöret om än trött på tristessen.
På natten cyklade jag hem till en polare och skulle krita ett par lappar, syra, LSD, av honom, men han hade ingen folie, så jag tog dem på plats. Satt kvar i där i typ 3 timmar.
Hemfärden på cykel var ganska häftig. Det kändes knappt att jag trampade och jag riktigt svävade fram på cykeln. Kunde dock inte riktigt lokalisera mig vissa stunder. Vid en korsning fick en bil motorstopp, jag stannade och tittade. Bilen såg exakt ut som en bild min sambo har designat till mig i spelet "Forza 3". Rosa, med en stor stjärna på framhuven och regnbågar vid bakhjulen. Åh, vad snygg den var på riktigt!

Iaf. Så kom jag hem, det kändes lite obehagligt så jag tänkte om och kom in på bra tankar igen.
Allting runt mig var i babydoll-tema och allting glittrade. Det var regnbågar överallt, i ett behagligt ljus.
Satt och kramade om min sambo och tittade på bilder på oss 2. Bilderna fick en helt annan yta än förut. De lyste.
Jag kände mig sprudlande LYCKLIG och ville aldrig komma tillbaka till verkligheten igen.
Framåt morgonen, när jag började komma ner (neeeej) så låg vi i sängen i myste. Nej, min sambo var inte hög, men jag var och vi skulle knulla lite. Men mitt i allt, så kände jag hur vi verkligen passade ihop, vi växte ihop, vi satt fast, våra sjlar var förevigt sammanbundna och jag frågade: Du känner väl att vi hör samman??!
Jo, det gjorde han och jag började lipa. Ja, då slutade vi ha sex, trots att jag grät av lycka. Vi pratade istället, och jag grät. Det är alltid den bästa delen med syra. När allting inom mig lossnar och kommer ut.

Enda gångerna jag känner riktig lycka, är på droger. Så jävla synd. Det är väl därför jag tar det, antar jag, för att bryta av tristessen, olyckan och faktiskt, på syra, lösa upp alla knutar jag har inom mig och börja om på nytt. Det är ju väldigt spirituellt. Andligt.

Sedan sov jag ett dygn typ. Har varit ganska trött i allmänhet efteråt.
Var på stan igår och direkt när jag kom hem somnade jag.

Ikväll ska vi på fest och träffa en av våra finaste vänner som är på besök. Man får passa på att träffas de gångerna han kommer ner och hälsar på.
Jag har ingenting att dricka. dels för att jag inte har några pengar och dels för att jag inte känner för att bli full.
Men jag tog min sub imorse och ska ta llite extra ikväll, så jag blir piggare och gladare.

Åh, vad sjukt att jag styr mitt mående med droger.
När fan ska jag få komma in på avgiftningen egentligen?? Har väntat i flera månader nu.

Peace out, Alice

natten. matten. utmattningen. orkar man ens bry sig?

Min natt har varit väldigt overklig.
Jag har fruktansvärd dödsångest.
Vet inte vart jag ska ta vägen.

denna lyrik kanske aldrig blir begriplig.

-eller så världen för ful.

Kl 3 en natt...

Hur det k'nns.

det f¨år lite som det blir.
ändå bra. tycker jag.
Det visar hur mycket jag kan använda min tankeförmåga att uppleva olika lyckan så varm,,,


"det var mycket"
trippar på rosa moln,
hav k'nslor.
ääää
den d'r jävla bokstaven.


BLUNDA-


Det var bättre.

Sick_girl_83@fobi.com

Hej på er.

Idag har jag knappt varit vaken. Jag låg naken i sängen när glasmästaren kom imorse. Han tog med sig balkongdörren. När han gått gick jag upp och klädde på mig varmt. han hade bara hängt ett täcke för det stora hålet. Fy fan vad kallt det var. Brr. Sen när dom kom tillbaka fick jag akut panik socialfobi och sprang och gömde mig i köket med katten.  
-Darling, ropade min sambo efter dom hade gått. "Nu har dom gått."

Kände mig lite löjlig. Vet inte varför jag agerar sådär konstigt ibland.

Strax ska jag gå till gå affären och köpa kattsand. Det är mina absoult sista pengar som jag har tagit ur sparsvampen. Ja, sparsvamen. jag har ingen spargris, utan en stor jävla flugsvamp i porslin. Den är skitcool.

<<--- fast snyggare.

Igår tog en vän till min kontakt. Hon mådde inte alls bra. Kruxet är att hon bor typ 70 mil från mig. Jag ringde akutpsyk däruppe och hon åkte dit. Jag vart glad och stolt att hon gjorde det. För det krävs mod att göra en sådan sak. Att erkänna att man mår så jävla dåligt att man måste ha hjälp. Och det känns bra på något sätt att jag kunde hjälpa henne. Att hon vände sig till mig, att hon vågar lita på mig. Det värmer i hjärtat.

Näpp, nu ska jag ut i snön. Jag är trött, så det kanske hjälper med lite frisk luft.

/Alice

Tillsammans.

Vi är sams nu. Jag och sambon. Vi satt i soffan länge i förrgår och ibland pratade vi om varandra, ibland satt vi tysta.. helt knäpptysta. Vi tittade inte på varandra, för det är svårt att göra det när man är så ledsen.
Båda mådde dåligt över det som hade hänt.


Framåt kvällen skulle vi cykla en ganska bra bit, hem till ett par vänner. Vi sa inte ett ljud till varandra när vi cyklade. Ibland cyklade vi om varandra. När vi väl kommit fram låste vi cyklarna och gick in i trappuppgången. Han gick först. Jag tog min hand om hans arm och han vände sig mot mig. Vi tittade in i varandras sorgsna ögon och sedan kramade jag honom så hårt.
-Förlåt, sa han.
-Okej, sa jag efter en stund.
Sedan pussade jag honom på munnen.


Det är så vi blir sams. Genom beröring.


Igår åkte vi med en vän upp till ett ställe för att shoppa. Jag hade presentkort på Stadium, men jag behövde han lite saker på djuraffären också. Så jag handlade upp mina sista 30 kronor där. På "tandborstar", till hamstern. Dock hade jag med lite annat när jag kom ut... Sand till hans kisslåda också. Den kostade 20 kr. SÅ, det kändes ändå lite moraliskt att betala för det som kostade mest. Men jag får ändå skitkasst samvete. Jag hatar att inte kunna betala för mig!


När vi skulle åka därifrån körde vår vän in till Donken och köpte 2 cheeseburgare var, till mig och sambon.
Hon är så himla snäll. Jag fick pengar till ett paket cigg också.

Worthless

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös idag.
Men Daisy ringde och sa att hon älskar mig. Hon vill ta ut mig på en biltur nu i eftermiddag. Låter som en skön idé. Jag älskar att bara åka runt, titta på allt. Och prata. Lyssna på musik.

Det är så väldigt stelt härhemma idag. Ingen vet riktigt vad man ska ska till den andra.
Jag vill mest bara skrika: Du övergav mig igår!!! Och jag mår skitdåligt över det!

Jag vet inte vad han tänker.

Men jag vet, att vi någongång förmodligen under dagen löser det, som vi alltid gör. Det är ett plus för oss som par.

Att vara stark när man måste.

Vilken jävla kväll.

Vilken jävla kväll och natt från helvetet jag upplevde igår.
Kände mig så fruktansvrt bortprioriterad och bortglömd.
Jag är fortfarnde på dåigt humör.

Min kille och hans kompis blev gripna igår för klotteri. 
Båda blev frisläppta. 
Så vad är då problemet?

Och den jävla alkoholen som jag hatar, den ställde till allt på sin kant. 
Utan den hade det säkert varit mer rationellt. 

Nej, jag drack ingenting, eller ja, 3 glas vin. Men utan effekt. Kan vara så eftersom jag hade tagit en sjuhelvetes massa piller också. Jag var iallafall inte omdömeslös. Jag höll mig i mitt sinnes fula bruk.  

*suck*

Fan vad less jag blir och känner så oerhört besviken.

När jorden går under.

Crap

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Allting kändes fel. Jag mådde dåligt över precis allt.
Jag var ensam hemma och tänkte att jag skulle göra något som kunde få mig att må bättre.
Jag har gått i dbt-terapi* i ett år. Och faktiskt, när jag jobbade på ett behandlingshem, så fick jag själv hålla i dbt-kursen för de som bodde där.

Jag började sortera saker. Jag hörde av mig till vänner. Men ingen kunde ses. Jag gosade med djuren. Jag tittade på ett avsnitt av Californication och en film, Linas kvällsbok. (<-- Länk)Lagom lättsamt. Men ändå kändes det som att jag skulle gå i tusen bitar.

Det enda valet jag tyckte att jag hade var att ta mer lugnande medicin. Jag står dagligen på 75 mg sobril. Och 1-2 Temesta vid behov. Allt det tog jag. Och lite till. Kanske 6-7 sobril extra. Men ingenting hände. Jag bara fortsatte att må dåligt, även om jag blev en aning lugnare i kroppen.

Idag är det samma visa. Jag har duchat. Gått till affären. Nu ska jag ta min medicin, alltså i normaldos. Så som jag ska ta den. Eventuellt, så ska jag och sambon til ett par vänner ikväll. Det är inte så att jag vill, eller är peppad, men de är trevliga och jag kan vara mig själv där. Jag försöker verkligen! Jag krigar mot mig själv.

Min sambo är underbar som förstår vad jag går igenom. Gång på gång säger jag till honom: "Jag tycker synd om dig som får stå ut med mig, när jag mår såhär." Men han svarar lugnt tillbaka; - "Det gör jag mer än gärna. jag vill alltid vara med dig, oavsett vad." Han är en riktigt bra kille. Det finns ingen bättre för mig. I mina ögon är han den bästa. Han tror att jag kommer må bättre med tiden. När tiden har läkt mina sår och när jag har fått den hjälp jag behöver. Och framförallt, när jag är färdigavgiftad och fri från drogerna.
Han ser alltid saker från den ljusa sidan. Jag älskar den sidan hos honom. Han gör det inte svårare än vad det redan är. Jag älskar dig!





*Dbt-terapi:
Dialektisk beteendeterapi, DBT, är en typ av kognitiv beteendeterapi som utvecklats för personer med emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS), även kallat borderline personlighetsstörning. I DBT anser man att det mest centrala vid denna problematik är en svårighet att reglera känslor. Denna svårighet medför i sin tur att man får problem inom andra områden, så som relationsproblem, impulsiva och självdestruktiva beteenden samt svårigheter att skapa en stabil självkänsla. Att leva med denna problematik är förenat med ett mycket stort lidande. Det är vanligt att man gör upprepade självskadehandlingar och självmordsförsök. Personer med IPS har stor samsjuklighet. Allvarliga depressioner och andra psykiska problem är vanliga.



I DBT betonar man balansen mellan att acceptera verkligheten som den är, och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar. Målet är att leva ett meningsfullt liv. Man får lära sig färdigheter för att öka sin förmåga att vara närvarande i nuet, och kunna stå ut med svåra känslor. Vidare får man lära sig att hantera känslosvängningar och impulser samt hantera relationer på ett mer självbefrämjande sätt. Behandlingens teoretiska kärna är inlärningsteori, kognitiv teori och dialektisk filosofi.

Har en fråga!

Ni som har en Blogspot.com-blogg... Hur tusan lägger man till länkar på sin blogg, alltså, en egen rad med länkar till bloggar man följer?

Snälla, någon?

Den mest korkade reklamen någonsin?

Denna reklamen stör jag mig på. Först kommer thailändaren med ormen runt halsen. Sedan visas en bild på en mamma och dotter som solar. Mamman pekar och ler stoort mot sin dotter, som ser rädd ut. Men mammas gest visar att: Kom hit med den stora ormen, så kan barnen leka lite!
Dessutom så är det reklam för försäkringar. Ska man försäkra sig inför utlandssemestern om någon i familjen blir uppäten av en stor orm?

Psykiatriska handikapp.

Folk ser mig oftast som normal. Det tackar jag för.
Mina sjukdomar och handikapp syns inte utanpå. Det tackar jag för.


Jag är livrädd för att bli så pass sjuk att det ska synas. Det är en av mina värsta fasor, en fobi, nästintill. Samtliga diagnoser nedan är länkade, så tryck på namnen för att läsa mer.
När jag var yngre talades det om Asperger, Bipolaritet, Ångestsyndrom, Posttraumatiskt stresssyndrom, schizofreni.
Så vid 19 års ålder genomförde jag en utredning och fick diagnos Emotionellt instabil personlighetsstörning, också kallad Borderline.
Nu, vid 27 års ålder ska jag genomgå ytterligare utredningar kring ADHD, och om jag eventuellt har någon form av schizofreni eller är personlighetskluven i en dissociativ värld.


Det är så mycket som stämmer in. Jag vet varken ut eller in. Jag vet inte vem jag är. Jag vet dock hur jag fungerar, har väldigt stor självinsikt om mig själv efter alla år av terapi och metoder av att gå in i sig själv och rota i mitt sinne. Dessutom ska jag inte krypa under sanningen med att jag har lärt mig mycket om mig själv under mina syra-trippar. Rannsakade mig själv. Lärde mig saker om mitt inre, mina tankar, såg mitt inre, fick se mig själv utfrån, ur ett annat perspektiv.
efter en syra-tripp känner man sig helt nollställd. Tom. Och jag har tyckt om det. Jag har använt metoden att rensa ur mitt inre ibland, när det har varit för mycket som pågått runt omkring mig. Som en slags kemisk meditation.
Men nog om Lsd. Man ska vara försiktig med droger, med alla droger. Helst ska man ju undvika dem helt. 


Jag hoppas att jag får den hjälp jag så gärna vill ha. Jag vill bryta alla mina negativa mönster och spiraler. Jag vill komma tillbaka till mig själv och få ett liv.  För jag är värd det, så mycket som jag har kämpat genom alla år. Jag har alltid varit en omtänksam människa och hjälpt många människor som har det tufft och jobbigt, mår bra av att kunna finnas till hands. För att kunna fortsätta med det, så måste jag bli frisk. Annars blir det bara en börda som lätt bli för tung för mig, i detta skedet. Det ska inte vara en börda. Det är mitt intresse. Något jag brinner för.


Jag behöver så mycket mer hjälp och stöd än vad jag får. Jag vill ha mer. Hoppas att samhället och världen vill ha mig tillbaka.

Endast jag vaken..

Klockan är 11:20. Trots det är jag ensamt uppe och vaken. De andra nakenfisarna ligger och sover. Katten ligger jämte mig, på rygg, och sträcker ut hela sitt svart/vita mysburr och tassarna rakt upp. Och så gör han lite ljud, titt som tätt. Han pratar nog onormalt mycket, den katten. :)

Nu vaknade sambon (yeaay) av att telefonen ringde. 
-Härligt uppvaknade, sa jag till honom. 
-Näää, gnydde han nyvaket, trött och gulligt. 
Det var nån ung, osäker kille från bostadsrättsföreningen, som ska komma och laga vårt fönster.  
Ska passa på att ge dem notis om att uteplatsen, trästaketet runt, har gått sönder av snö-ras.
(Kanske borde göra honom uppmärksam på att ta bort klottret utanför porten, där det står att jag och sambon är horungar som röker weed? Idiotjävel, :( som skrev det.)

Var på bio häromdagen. Jag såg 5 minuter av filmen, sedan somnade jag. Vart synd, för filmen var bra, sa min sambo.
Igårkväll somnade jag kl 19 på soffan, helt utslagen. Jag är helt klart inne i en period nu då jag.. trött.
Jag vaknar skapligt på morgonen, men sedan orkar jag inte vara vaken så länge som tills kvällen. Jag känner mig verkligen som en mood-killer. Och inte nog med det. Så fick jag mens också, nu på morgonen.

En sak som är jättejättekonstigt är följande:
När jag tar opiater, får jag min mens regelbundet.
Drogfri, så har jag ingen menstruation alls.
Jag har aldrig hört talas om att det kan vara så. Någon som vet om det är ett konstigt mirakel eller vad det kan vara? Någon naturlig förklaring borde ju finnas.

Förresten. Är det ens någon som läser min blogg? Eller skriver jag den helt för mig själv? Enligt statistisken ska det vara ett visst antal som läser, men ni är så väldans tysta...

Ska brygga lite kaffe, för nu har sub-snoret försvunnit och jag kan äta/dricka normalt.
Mitt liv är så jävla oglamouröst. Mens och snor.

Ska ringa läkaren och be honom rappa på med en förlängning av min sjukskrivning. Den hade visst gått ut, informerade mig min handläggare om nu i förmiddags. Vi skulle egentligen varit på möte, men jag ringde igår och lämnade återbud pga att jag ska flytta och jag är ännu inte avgiftad, så jag får ändå inte tillträde till den sysselsättningen hon hade tänkt.
Min handläggare på försäkringskassan är helt underbar. Jag har känt henne i typ 8 år eller något. Hon vart jätteledsen när jag sa att jag ska flytta. -Ska du lämna miig.. ? - sa hon. "Usch vad tråkigt".

Hörs senare!
Då tänkte jag prata om funderingar kring min psykiska (o)hälsa.

/Alice

Nöjda interner!

Den trevligaste kvällen på länge. Kladdkaka och tv.

*låter mysigt bland betongmurarna och lås*

PsykofarmakaJesus

Texten känns rakt in i mig.

Frihet...

2010 - Året som varit.

Bättre sent än aldrig. ;)Här kommer en liten redovisning av 2010.

ALLMÄNT
Hur har året 2010 varit för dig? – Faktiskt ett av de värre åren jag har upplevt! Personlig konkurs, frakturer, psykiskt lidande, mycket sorg. Men; Det har dock varit ett fantastiskt år när det gäller kärlek! <3
Någonting du aldrig kommer glömma 2010? – Hur vi lyckades överleva i flera månder som nolltaxerade.
Har du flyttat under år 2010? – Ja, till en bostadsrätt.
Har du hittat en ny låt som du älskar? – http://www.youtube.com/watch?v=ziNx7V1iA2Y
Har du druckit alkohol? – Ja, ett par gånger, men jag har inte supit direkt.
Har du kysst en främling? – Nej, varför skulle jag? :) 


KÄRLEK.
Har du varit kär? – Extremt kär!
Hur har din kärlek varit 2010? – Fantastisk. Jag har älskat ända in i benmärgen. Jag har blivit älskad över allt och ovillkorligt.
Har du sagt jag älskar dig till någon? – Självklart. Till pojkvännen, till mina närmsta vänner och till min pappa.
Har någon sagt jag älskar dig till dig? – Ja. Pojkvännen, mina närmsta vänner och familj.  
Har du haft ett hemligt förhållande? – Haha nej. Hemligt förhållande när man är 27... *suck*


SORG OCH HÄMD.

Har någon i din närhet tagit självmord? – Ja. :( Bl.a en av mina närmsta vänner. :( Saknar!

Har någon i din släkt avlidit? – Nej. Tur det!
Har du slagit någon på riktigt med knytnäven? – Nix.
Varit i slagsmål? – Nej. Men jag var ute och gick med två bekanta när en kille springer fram till en av de i mitt sällskap och börjar slå som fan. Men det löste sig.


PERSONLIGT.
Har du gjort någonting du ångrar? – Hmm. Svår fråga. Nej. Men jag har gjort saker jag inte riktigt velat.
Har du skämt ut dig? – Förmodligen, på ett eller annat sätt, enligt andra.
Har du ljugit för en vän? – Bara någon vit lögn.
Har du varit ute en hel natt? – Ja
Har du blivit tagen av polisen? – Nej, men det har varit nära. #PrataSigUt
Har du sovit i samma säng med någon av det motsatta könet? – Ja, min sambo såklart :)
Har du sovit i samma säng med någon av samma kön? – Inte en hel natt, men en stund med en vän till mig.

Nu tar vi nya tag! :)

Hihi, bye bye, din nolla!

Mitt problem med att behålla vänner.

Oftast lär jag känna nytt folk och får vänner i de perioderna jag mår bra, eller hyfsat okej. Jag är då en alltid glad och rolig tjej, positiv. Så kommer en svacka. Sakta, sakta drar jag mig mer och mer tillbaka. De nya bekantskaperna får för sig att inte vill träffa just honom/henne. Jag talar då om att jag mår psykiskt dåligt. Och jag berättar öppenhjärligt om vad som händer med mig.


Oftast förstår de nya vännerna detta, men det finns alltid NÅGON som fortfarande är irriterad och ringer/sms:ar och påpekar: "Du mådde för dåligt igår för att kunna umgås, men jag såg dig på affären idag!! Förklara det!!"


Tja, vad ska jag säga. Det är lättare att gå ett ärende 5 min bort, för att sedan komma hem 15 min senare och då fortsätta att göra ingenting, istället för att göra sig iordning, trycka i sig massa bort-med-ångesten-piller och UMGÅS intensivt i flera timmar.


Jag kan inte hålla ihop mig i flera timmar! Och efter de där timmarna så krashar jag totalt och förseningen i tillfrisknadsprocessen är ett faktum.


Och jag blir bara sjukare och sjukare, med alla krav.

Att tro att man har tagit Lsd, när man inte har gjort det.

Jag smakar på ordet psykos. Sakta, i mitt huvud. Har väntat på röran, vinden som susar, ingenting där allting blir oförståeligt.

Vill bort från den, vill bort från mig själv.
Svårt att hålla ihop alla tankar och känslor nu.
Fick ingen sömn, heller.

Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.
bjsfgblugfudögfögudiaögöuhgiähjohg.

Mår inte så bra, men jag träffade en ängel.

Jag har sovit hemskt oroligt inatt. Vaknat, somnat, drömt, vaknat, hört röster om vartannat. Det är rösterna som är värst. Molar omkring därinne. Så nära och intensivt, men samtidigt så långt bort. Minns sällan vad de säger till mig. Jag minns bara ett oljud och jag alltid får huvudvärk efteråt. Jag kan inte på något sätt sammanfatta natten som varit. Jag vet inte vad jag har varit med om.

Nu sitter jag och dricker kaffe och min katt ligger jämte mig och sover. Sambon sitter vid sin dator, men vi var nyss ute i köket och rökte under köksfläkten. Jag sitter i en mysig och varm filt omkring mig.

(Detta är inlägget är lite speciellt att skriva.. Jag har alltid haft svenska som ett stort intresse och skrift, bokstäver och ord. Nu hakar jag upp mig, glömmer bort ordet jag nyss skrev, stavar fel.. så jag får göra om hela tiden.)

Igår var jag till beroendemottagningen och träffade de 2 som utreder mig där. Fick göra en ny "ASI"-kartläggning för den förra som jag gjorde -05 var visst försvunnen bland alla andra journahandlingar. Dessutom kändes det akuellt att göra en ny då det är många år och många droger som passerat.

Psykologen träffade jag första gången när jag var 19. Det var han som ställde min borderline-diagnos. Han frågade mig igår: "Minns du vad du sa när utredningen var färdig och vi lät dig gå?" Nej, sa jag. "Jaha, så nu lämnar ni mig också..."
Han påtalade att den sårbarheten fortfarande är väldigt stark hos mig "Alla lämnar mig, alla dör ifrån mig, ingen älskar mig".

Dessutom pratade vi om lite annat, som jag faktiskt inte  till 100% kan minnas för en återberättelse (epic fail..) men detta minns jag. 
Han sa: "Jag insåg nog inte allvaret då, men nu ser jag dig på ett helt annat sätt. Vi i psykiatrin måste erkänna att vi har misslyckats under dessa 12 år och nu måste vi hitta ett sätt att nå dig. Vi måste hitta ett sätt att bryta barriären mellan dig och psykiatrin och jag förstår nu att du är oerhört sensibel och måste vara delaktig i alla beslut, annars vänder du taggarna utåt och då har vi förlorat dig igen. Och jag skulle dessutom vilja föreslå att du och jag har 1½ timmes samtal varje dag efter din avgiftning, dels för att du inte ska återfalla i missbruk och dels för att jag vill reda ut dina röster. Jag kan än så länge inte avgöra om du lever i en dissociativ fantasi eller om du faktiskt lider av någon form av schizofreni."

På 12 år kändes det som att någon inom psykiatrin såg rakt igenom mig. Det sa jag också, och tackade artigt. Kände mig berörd, bestört, förvirrad och lättad. Som alla de andra jag stött på har de mest bara kollat så jag inte kokar över och föreslagit en ny medicin. De har inte sett mig, hört mig, eller ens brytt sig om vad mitt problem verkligen är. Varken de eller jag har förstått varför jag inte klarar av ett vardagligt liv. 
Jag hoppas att jag får mer klarhet i det hela snart.  

Visste du....?

Att jag vill - göra allt i min makt och allt jag kan för att börja ett nytt liv.

Att jag har - en bostadsrätt, sambo och 2 husdjur. En utbildning i psykiatri.


Att jag gillar - Film, musik, tv-serier, böcker, internet, kaffe, coca-cola, djur, kärlek, vänskap, debattera, dokumentärer, shopping, inredning, tiaror och söta klänningar.


Att jag inte gillar – människor som gör sig till, ormar, lögner, övervarm sommar, regn, opålitliga folk, att åka tåg och buss.


Att min senaste kyss - skedde idag. Men den riktigt stoooora senaste kyssen var på nyårsafton.


Att min första riktiga kyss – hände med min första pojkvän.


Att jag lyssnar mest på - min sambo


Att jag funderar på - hur mina vänner har det, nyheter, filosofi, universum, hur jag själv fungerar och hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden.


Att jag pratar - Ibland ingenting och ibland hela tiden.


Att jag tycker att kärlek är – Det naknaste som finns.


Att jag alltid kommer att – göra mitt bästa och förmodligen många misstag


Att jag är hemligt förälskad i – allt som ser sockersött ut


Att sist jag grät var – på nyårsafton


Att min mobiltelefon är – svart, silver och jättebra och väldigt viktig för mig.


Att när jag vaknar på morgonen – så vill jag aldrig kliva upp


Att innan jag går och lägger mig – antingen kollar på tv, myser med min familj


Att idag har jag – inte har gjort någonting av nytta och unnar mig själv en "ta-det-lugnt"-dag.


Att jag just nu tänker på - Inredning


Att ikväll ska jag – ta ett bad


Att imorgon ska jag – Till beroendeenheten (och hoppas på att jag får klarhet när jag ska läggas in.)


Att jag hoppas - att mina nära och kära alltid ska det bra


Att jag verkligen vill – Uppnå mina mål!

2011

Jul och nyår har passerat och jag är lättad. Inga av mina direkta favorittider. jag gillar allt mys med julpynt, köpa julklappar osv. Men att fira julafton är bara bökigt. Nyår.. nja, vad är det att fira??

I år firade jag nyår ändå. Jag och sambon var på par-middag hos två vänner och där var vi sedan till halv 3 på natten, nåt sånt.

Vi år två-rätters vilket var riktigt himla gott. Thaisoppa med räkor till förrätt och till huvudrätt blev det hemmagjord potatissallad, kycking, rostbiff och massa exotiska frukter.

Jag var väldigt sparsam med drickat och hade inte heller tagit ngn annan substans under hela dagen.

Jag var naiv och tänkte att det skulle vara en fin gest att "fira in" det nya året helt ren.

Men tji fick jag. Kl 20 började jag känna av att en AT (avtändning) närmade sig. jag höll tyst om det fram tills kl 01, då jag började få panik och kände att jag måste hem NU. Såklart gick det inte att få tag i taxi en nyårsnatt och bussen, den kom aldrig.

Kvällen till ära var jag elegant uppklädd och glittrig inkl höga klackar och en mindre varm jacka.

Det regnade under natten så marken var glasklar av is.

Vi började gå hemåt, en promenad på normalt 30-40 min. Vet faktiskt inte hur lång tid det tog att gå hem, men mycket längre tid än så. Jag mådde så jävla dåligt. Panik och ångestkänslor, det snurrade i hela huvudet och jag mådde illa, näsan rann och jag skakade. Nästan hemma fick jag sätta mig vid vägkanten och hulka.

Väl hemma i mitt lilla kryp-in tog jag snabbt på mig myskläderna och la mig i soffan. Jag var sjuk som fan. Det tog tid att få i mig något, allt som skulle få mig frisk. Jag frös och hade två filtar på mig. Sambon är väldigt förstående och underbar som inte dömmer mig. Han var ganska full men höll sig vaken för att ta hand om mig tills jag mådde bättre. Det tog ungefär 1½ timme så mådde jag bra igen.

Sedan var vi uppe till kl 6 på morgonen, vi låg bara i soffan och pratade om djupa saker, djupa känslor och om våran starka kärlek till varandra. Så jag somnade gott.. <3

Nyårsdagen var jag seg, likaså sambon och våra vänner som vi firade med kom över och var slöa tillsammans med oss.

Idag har vi bara tagit det lugnt igen.. vänt på dygnet lite. Men ska kanske gå ut och gå en runda.

På tisdag ska jag till beroendeenheten igen och jag hoppas verkligen att jag får något slags datum om när jag ska läggas in. Det börjar verkligen bli bråttom nu.

Detta året har då inte börjat bra, men förhoppningsvis vänder det. Jag ska bli drogfri och vi ska flytta. Jag ska tatuera mig en massa och hoppas på att få skaffa ytterligare ett husdjur. Hoppas även på bättre ekonomi, kanske kan börja jobba igen? Skulle ju vara helt underbart!

Och jag hoppas att ni alla som läser ska få ett underbart år, där allt är bättre än någonsin! :)