Ibland händer saker som inte får hända. Saker som får allt att ställas på sin kant. Min pojkvän höll på att dö i fredags. Jag tänker inte gå in på vad som hände, men så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det kändes som att jag började omvärdera allting runt omkring mig. Jag insåg att jag måste lära mig att uppskatta livet, varje sekund av det, både de bästa dagarna, men också dagarna jag dippar. Den man älskar kan vara borta när man minst anar det. Tänk vad hemskt det skulle vara om det hände, och man då inser att man har kastat bort tiden på helt onödigt småtjafs osv?

Det är inte lätt för två missbrukare som lärde känna varandra som pundare, som blev tillsammans och fortsatte punda, för att bli rena tillsammans och dessutom göra en flytt på 100 mil. Det är stora omställningar. Det skrämmer mig fortfarande.. allt.. men nu ska jag verkligen anstränga mgi för att vara mer positiv,, utsätta mig för saker som jag egentligen inte vågar, och att hitta en sysselsättning.

Idag har jag/vi tittat på film typ hela dagen (och lämnat pisseprov på sjukstugan) och jag har verkligen uppskattat att det har varit _mysigt_ att igga under en filt och bara slappna av i lugn och ro och äta kexchoklad.
Och kvällen ska också vara mysig, det är förutbestämt.

Vill bort från denna hemska känslan..

Jag känner mig så fruktansvärt ensam och meningslös. Jag bara finns, existerar, men inte fan finns jag ändå. Jag gör inte nytta, vare sig åt mig själv eller ger någon annan lycka eller whatever. Jag känner mig som ett moln som flyger omkring, men ingen tittar uppåt.
Jag har en längtan tillbaka till mitt gamla liv. Jag har drogsug. Jag vill fan ta något för att slippa må såhär, känna såhär. För jag vet inte hur länge till jag kan stå ut. Ensamheten dödar mig. Allt går långsamt. Fram eller tillbaka? Stillastående. Livet står stilla. Varje dag är likadan. Gå upp, röka en cigg, dricka kaffe and so on & so on.. all day long. Jag är inte motiverad till att göra någonting. Jag vågar inte ens försöka mig på att lära känna folk, för jag kan inte bete mig som en människa. Jag står inte ut bland andra! Men samtidigt vill jag inte vara såhär ensam. Den enda jag har är min sambo och det tär på vårt förhållande. Jag kväver honom. Och när han går ut för att roa sig känner jag mig övergiven. Även om jag förstår att han inte kan sitta barnvakt åt mig hela tiden.
Jag är splittrad..jag längtar tillbaka till mitt missbruk. Jag fixar inte att vara ren. Men samtidigt vill jag inte leva ett pundarliv heller. Men åtminstone mår jag bättre psykiskt då. Nu vill jag typ bara försvinna från jordens yta. Jag klarar inte det här. Hjälp?!!!

Om jag ändå bara kunde ta lite...

Idag är jag otroligt sugen på en spliff, en bong och ett par linor sub. Men jag ska inte. Istället förlitar jag mig på att min medicin tar hand om mig, vaggar in mig i något slags lugn. Jag har inte ångest eller något sådant, jag är helt enkelt bara sugen på att "leva"...

Perfect darkness.

För första gången sedan min flytt har jag känt en känsla av acceptans. Jag accepterar att jag bor här. Jag accepterar att jag inte får knarka. Jag accepterar att jag måste lämna urinprover för att få mina mediciner utskrivna. Sålänge jag sköter mig, är vården snäll vid mig.
Jag har faktiskt slarvat med pisseproverna ett tag. Jag är omotiverad, men ändå går jag dit.. kanske nån dag för sent ibland. Men jag är noga med att ALLTID ringa beroendeenheten och meddela anledningen.

Senaste nytt för övrigt är att jag är stolt ägare av en ny awesome tatuering. Den tog 6 timmar att färdigställa. Jag är sjukt nöjd. Gjorde den hemma i soffan, höhö, och när vi var klara vid 3.30 på morgonen stupade jag i säng och slocknade så fort huvudet nuddade kudden.

Men, i all medvind följer motvind. Jag är sjuk! Feber, frossa, får inte behålla någon vätska, bultande huvudvärk. Men jag är tapper. Jag ligger ändå ganska nöjd i soffan och tittar på dokumentärer och serier.

Men eftersom denna bloggen främst handlar om missbruk kan jag passa på att skriva lite om känslor kring att vara drogfri. Det går knappt en dag utan att jag längtar efter opiater. Opiaterna är mitt största sug, därefter cannbis. Jag har blivit "utsatt" för att folk har rökt i min lägenhet, men ändå har jag kunnat hålla mig. Det gör mig stolt. JAG har övertaget nu. Inte substanserna. Tror inte att jag någonsin kommer känna mig hel eller som en normal människa igen, någonsin, men jag arbetar på att försöka få det dagliga livet att flyta på. Jag går dock inte ut så mycket, men just nu känns det bäst så. Jag trivs bäst med att vara hemma, i min trygghetsoas. Helst med maken och husdjuren. Men jag njuter av egentid också. Bitarna i mitt nya liv har inte hittat sin plats, men jag letar vidare.

Peace!

Den tidigt förlösta ungdomen.