Jag känner mig så fruktansvärt ensam och meningslös. Jag bara finns, existerar, men inte fan finns jag ändå. Jag gör inte nytta, vare sig åt mig själv eller ger någon annan lycka eller whatever. Jag känner mig som ett moln som flyger omkring, men ingen tittar uppåt.
Jag har en längtan tillbaka till mitt gamla liv. Jag har drogsug. Jag vill fan ta något för att slippa må såhär, känna såhär. För jag vet inte hur länge till jag kan stå ut. Ensamheten dödar mig. Allt går långsamt. Fram eller tillbaka? Stillastående. Livet står stilla. Varje dag är likadan. Gå upp, röka en cigg, dricka kaffe and so on & so on.. all day long. Jag är inte motiverad till att göra någonting. Jag vågar inte ens försöka mig på att lära känna folk, för jag kan inte bete mig som en människa. Jag står inte ut bland andra! Men samtidigt vill jag inte vara såhär ensam. Den enda jag har är min sambo och det tär på vårt förhållande. Jag kväver honom. Och när han går ut för att roa sig känner jag mig övergiven. Även om jag förstår att han inte kan sitta barnvakt åt mig hela tiden.
Jag är splittrad..jag längtar tillbaka till mitt missbruk. Jag fixar inte att vara ren. Men samtidigt vill jag inte leva ett pundarliv heller. Men åtminstone mår jag bättre psykiskt då. Nu vill jag typ bara försvinna från jordens yta. Jag klarar inte det här. Hjälp?!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar