För första gången sedan min flytt har jag känt en känsla av acceptans. Jag accepterar att jag bor här. Jag accepterar att jag inte får knarka. Jag accepterar att jag måste lämna urinprover för att få mina mediciner utskrivna. Sålänge jag sköter mig, är vården snäll vid mig.
Jag har faktiskt slarvat med pisseproverna ett tag. Jag är omotiverad, men ändå går jag dit.. kanske nån dag för sent ibland. Men jag är noga med att ALLTID ringa beroendeenheten och meddela anledningen.
Senaste nytt för övrigt är att jag är stolt ägare av en ny awesome tatuering. Den tog 6 timmar att färdigställa. Jag är sjukt nöjd. Gjorde den hemma i soffan, höhö, och när vi var klara vid 3.30 på morgonen stupade jag i säng och slocknade så fort huvudet nuddade kudden.
Men, i all medvind följer motvind. Jag är sjuk! Feber, frossa, får inte behålla någon vätska, bultande huvudvärk. Men jag är tapper. Jag ligger ändå ganska nöjd i soffan och tittar på dokumentärer och serier.
Men eftersom denna bloggen främst handlar om missbruk kan jag passa på att skriva lite om känslor kring att vara drogfri. Det går knappt en dag utan att jag längtar efter opiater. Opiaterna är mitt största sug, därefter cannbis. Jag har blivit "utsatt" för att folk har rökt i min lägenhet, men ändå har jag kunnat hålla mig. Det gör mig stolt. JAG har övertaget nu. Inte substanserna. Tror inte att jag någonsin kommer känna mig hel eller som en normal människa igen, någonsin, men jag arbetar på att försöka få det dagliga livet att flyta på. Jag går dock inte ut så mycket, men just nu känns det bäst så. Jag trivs bäst med att vara hemma, i min trygghetsoas. Helst med maken och husdjuren. Men jag njuter av egentid också. Bitarna i mitt nya liv har inte hittat sin plats, men jag letar vidare.
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar