Oftast lär jag känna nytt folk och får vänner i de perioderna jag mår bra, eller hyfsat okej. Jag är då en alltid glad och rolig tjej, positiv. Så kommer en svacka. Sakta, sakta drar jag mig mer och mer tillbaka. De nya bekantskaperna får för sig att inte vill träffa just honom/henne. Jag talar då om att jag mår psykiskt dåligt. Och jag berättar öppenhjärligt om vad som händer med mig.
Oftast förstår de nya vännerna detta, men det finns alltid NÅGON som fortfarande är irriterad och ringer/sms:ar och påpekar: "Du mådde för dåligt igår för att kunna umgås, men jag såg dig på affären idag!! Förklara det!!"
Tja, vad ska jag säga. Det är lättare att gå ett ärende 5 min bort, för att sedan komma hem 15 min senare och då fortsätta att göra ingenting, istället för att göra sig iordning, trycka i sig massa bort-med-ångesten-piller och UMGÅS intensivt i flera timmar.
Jag kan inte hålla ihop mig i flera timmar! Och efter de där timmarna så krashar jag totalt och förseningen i tillfrisknadsprocessen är ett faktum.
Och jag blir bara sjukare och sjukare, med alla krav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar