Mår inte så bra, men jag träffade en ängel.

Jag har sovit hemskt oroligt inatt. Vaknat, somnat, drömt, vaknat, hört röster om vartannat. Det är rösterna som är värst. Molar omkring därinne. Så nära och intensivt, men samtidigt så långt bort. Minns sällan vad de säger till mig. Jag minns bara ett oljud och jag alltid får huvudvärk efteråt. Jag kan inte på något sätt sammanfatta natten som varit. Jag vet inte vad jag har varit med om.

Nu sitter jag och dricker kaffe och min katt ligger jämte mig och sover. Sambon sitter vid sin dator, men vi var nyss ute i köket och rökte under köksfläkten. Jag sitter i en mysig och varm filt omkring mig.

(Detta är inlägget är lite speciellt att skriva.. Jag har alltid haft svenska som ett stort intresse och skrift, bokstäver och ord. Nu hakar jag upp mig, glömmer bort ordet jag nyss skrev, stavar fel.. så jag får göra om hela tiden.)

Igår var jag till beroendemottagningen och träffade de 2 som utreder mig där. Fick göra en ny "ASI"-kartläggning för den förra som jag gjorde -05 var visst försvunnen bland alla andra journahandlingar. Dessutom kändes det akuellt att göra en ny då det är många år och många droger som passerat.

Psykologen träffade jag första gången när jag var 19. Det var han som ställde min borderline-diagnos. Han frågade mig igår: "Minns du vad du sa när utredningen var färdig och vi lät dig gå?" Nej, sa jag. "Jaha, så nu lämnar ni mig också..."
Han påtalade att den sårbarheten fortfarande är väldigt stark hos mig "Alla lämnar mig, alla dör ifrån mig, ingen älskar mig".

Dessutom pratade vi om lite annat, som jag faktiskt inte  till 100% kan minnas för en återberättelse (epic fail..) men detta minns jag. 
Han sa: "Jag insåg nog inte allvaret då, men nu ser jag dig på ett helt annat sätt. Vi i psykiatrin måste erkänna att vi har misslyckats under dessa 12 år och nu måste vi hitta ett sätt att nå dig. Vi måste hitta ett sätt att bryta barriären mellan dig och psykiatrin och jag förstår nu att du är oerhört sensibel och måste vara delaktig i alla beslut, annars vänder du taggarna utåt och då har vi förlorat dig igen. Och jag skulle dessutom vilja föreslå att du och jag har 1½ timmes samtal varje dag efter din avgiftning, dels för att du inte ska återfalla i missbruk och dels för att jag vill reda ut dina röster. Jag kan än så länge inte avgöra om du lever i en dissociativ fantasi eller om du faktiskt lider av någon form av schizofreni."

På 12 år kändes det som att någon inom psykiatrin såg rakt igenom mig. Det sa jag också, och tackade artigt. Kände mig berörd, bestört, förvirrad och lättad. Som alla de andra jag stött på har de mest bara kollat så jag inte kokar över och föreslagit en ny medicin. De har inte sett mig, hört mig, eller ens brytt sig om vad mitt problem verkligen är. Varken de eller jag har förstått varför jag inte klarar av ett vardagligt liv. 
Jag hoppas att jag får mer klarhet i det hela snart.