Crap

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Allting kändes fel. Jag mådde dåligt över precis allt.
Jag var ensam hemma och tänkte att jag skulle göra något som kunde få mig att må bättre.
Jag har gått i dbt-terapi* i ett år. Och faktiskt, när jag jobbade på ett behandlingshem, så fick jag själv hålla i dbt-kursen för de som bodde där.

Jag började sortera saker. Jag hörde av mig till vänner. Men ingen kunde ses. Jag gosade med djuren. Jag tittade på ett avsnitt av Californication och en film, Linas kvällsbok. (<-- Länk)Lagom lättsamt. Men ändå kändes det som att jag skulle gå i tusen bitar.

Det enda valet jag tyckte att jag hade var att ta mer lugnande medicin. Jag står dagligen på 75 mg sobril. Och 1-2 Temesta vid behov. Allt det tog jag. Och lite till. Kanske 6-7 sobril extra. Men ingenting hände. Jag bara fortsatte att må dåligt, även om jag blev en aning lugnare i kroppen.

Idag är det samma visa. Jag har duchat. Gått till affären. Nu ska jag ta min medicin, alltså i normaldos. Så som jag ska ta den. Eventuellt, så ska jag och sambon til ett par vänner ikväll. Det är inte så att jag vill, eller är peppad, men de är trevliga och jag kan vara mig själv där. Jag försöker verkligen! Jag krigar mot mig själv.

Min sambo är underbar som förstår vad jag går igenom. Gång på gång säger jag till honom: "Jag tycker synd om dig som får stå ut med mig, när jag mår såhär." Men han svarar lugnt tillbaka; - "Det gör jag mer än gärna. jag vill alltid vara med dig, oavsett vad." Han är en riktigt bra kille. Det finns ingen bättre för mig. I mina ögon är han den bästa. Han tror att jag kommer må bättre med tiden. När tiden har läkt mina sår och när jag har fått den hjälp jag behöver. Och framförallt, när jag är färdigavgiftad och fri från drogerna.
Han ser alltid saker från den ljusa sidan. Jag älskar den sidan hos honom. Han gör det inte svårare än vad det redan är. Jag älskar dig!





*Dbt-terapi:
Dialektisk beteendeterapi, DBT, är en typ av kognitiv beteendeterapi som utvecklats för personer med emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS), även kallat borderline personlighetsstörning. I DBT anser man att det mest centrala vid denna problematik är en svårighet att reglera känslor. Denna svårighet medför i sin tur att man får problem inom andra områden, så som relationsproblem, impulsiva och självdestruktiva beteenden samt svårigheter att skapa en stabil självkänsla. Att leva med denna problematik är förenat med ett mycket stort lidande. Det är vanligt att man gör upprepade självskadehandlingar och självmordsförsök. Personer med IPS har stor samsjuklighet. Allvarliga depressioner och andra psykiska problem är vanliga.



I DBT betonar man balansen mellan att acceptera verkligheten som den är, och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar. Målet är att leva ett meningsfullt liv. Man får lära sig färdigheter för att öka sin förmåga att vara närvarande i nuet, och kunna stå ut med svåra känslor. Vidare får man lära sig att hantera känslosvängningar och impulser samt hantera relationer på ett mer självbefrämjande sätt. Behandlingens teoretiska kärna är inlärningsteori, kognitiv teori och dialektisk filosofi.