Misslyckat jävla olyckande, kanske en lycka senare?

Senast jag skrev skulle jag in på avgiftningen, vilket jag också gjorde.
Men den blev inte genomförd.
Läkaren sa efter 4 dagar: -"Imorgon får du åka hem."
Det var samma dag som jag hade fått min sista Subutex-dos. EFTER 4 DAGAR!
Jag var inte färdigbehandlad på långa vägar.
Jag hade fått lovat för mig att jag skulle få stanna i typ 2 veckor.
Där satt jag mittemot den auktoritära läkaren och såg ut som ett frågetecken.. Det är ju abstinensen jag behöver mest hjälp med, och vid tiden när han sa så var jag fortfarande påverkad.
Tiden gick och kl 21 frågade jag personalen på avdelningen om jag verkigen inte får mer medicinering.
Nej, det fick jag inte. De hade även plockat bort min vid behovs-medicin.
Jag blev mer och mer abstinent och kl 1 på natten satt jag i en taxi hem.
Inte för att knarka, utan för att jag var så förbannat besviken. Kände mig så utlämnad och utslängd.

Dagen efter hemkomst satt jag och blossade i bongen.
3 dagar senare åt jag sömnpiller på dagen och drack Cociillana.
4 dagar senare snortade jag åter igen Subutex.

Vården vet om precis allt detta, men de känns förbannat ovilliga att hjälpa mig.
JAG HAR EN BEROENDESJUKDOM. Som cancer. Den kan vara dödlig, min sjukdom.

I veckan har jag dock kämpat på så gott jag har kunnat.
Gick på mitt första NA-möte.

Men fortfarande vet jag inte hur jag ska klara av abstinensen.
Får väl vänta på nästa inläggning och hoppas att den sker på bättre villkor.
Jag vill ju för fan bli tillfrisknad. Men trots det kan jag inte sluta själv.
Klarar inte ens en enda dag utan opiater/opioider på egen hand.
Ryggsmärtan tar övertaget, men värst är alla önskedrömmar om att få dö.
Och hopplösheten.
Som jag sa till min psykolog: Jag behöver få vara inlåst, varför låser ni inte in mig?