Väntar på behandling

Idag ska jag träffa psykologen igen.
Berättade ju förra veckan både för honom och för min läkare att jag åter igen missbrukar och att jag vill bli inlagd för avgiftning eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att sluta själv.
Men allt tar sin tid.

Först ska remiss skickas till beroende. Åter igen ska jag svara på 1000 frågor, fylla i formulär, prata med läkare osv.
Det kommer kännas som en befrielse den dagen då jag stolt kan komma hem igen, ren i systemet, på väg tillbaka till livet.

Vi har börjat fundera på en flytt. Det borde hjälpa att komma bort från staden där alla ens drogkontakter finns. Ingen lång flytt, men ändå. En bit på vägen.

Jag våndas dock över att lämna min bästa vän. Tur att det går så mycket tåg emellan.
Min bästa vän är verkligen en sann vän. Hon vet om mitt missbruk men har aldrig någonsin dömt mig för det.
Hon gillar inte det, men hon accepterar det. Och nu är hon såklart stolt över mig eftersom jag tagit detta beslutet. Hon stöttar mig i alla väder, alla dagar om året. Även om jag inte träffar henne, så finns hon där ändå.

Och min sambo, han är minst lika stolt. Han kommer nog tycka att det är lika skönt som mig, när jag är ren, för jag mår bara sämre och sämre av alla opiater. Jag får inga "high´s" längre, jag bara slutar vara sjuk.

Är så tacksam över att jag faktiskt har folk i mitt liv som bryr sig om mig så mycket.
Förutom min mamma då. Men det är en helt annan historia...

Puss puss!

Ps: Att gå på spa i förra veckan var riktigt, riktigt skönt. Bra push för romantiken också ;)