Fototävling..!

Jag har varit så himla modig tycker jag. Har skickat in ett foto till blogg.se´s Canon-fototävling. OBS: Inte fotot i inlägget.



Jag valde ett annat foto. Ett väldigt personligt fotografi. Den bilden är så realistisk, så VAR det verkligen. Bilden berättar en egen historia. Personen på det fotot har jag inte längre kvar i mitt liv, men under den korta eran vi kände varandra hann jag ta ett foto, det enda fotot som jag tycker har speglat mitt liv under så många år. Ett foto från en vid varje morgon som var likadan, men också en förevändning till mig att komma ihåg; att så har jag det inte längre. Numera skulle se foto se helt annorlunda ut.




Fotografi var ett av mina största (och enda) roliga saker jag uppskattar i mitt liv. Men nu har jag tappat bort laddaren, så nu blir´e inge´mer fotografier. Synd faktiskt. Skulle kunnat bli en fin fotodokumentär.

A little thing called.. PANIIIIK !

Jag ska åka till min mor idag.

Mår riktigt dåligt.

Sitter och dricker kaffe.
Hör hennes ord spöka: "Ser jag dig påverkad så åker du ut ur huset."

Men jag måste ju ta , bara liite. Annars blir det världens liv på mig när jag blir sjuk.

Jag har mått bra, kännt julefrid under en vecka eller mer. Ända tills nu, ända tills jag ska träffa min mamma.
Usch, varför valde jag detta alternativ?

Jag har sådan början till ångest inom mig. Vill inte spricka idag, kan inte göra det, finns ingen plats och rum till det.

Jultips

Det är inte alla som har råd att fira en storslagen jul. Själv hade jag inte råd med alla bak-ingredienser i år. Eller dyra julklappar. Eller unna mig själv något extra, inte ens i matväg.
MEN, för att ändå känna av julstämning och lugn i kroppen kommer här ett par billiga tips:

- Tänd mycket ljus (På t.ex Netto kostar 100 värmeljus 25 kr)
- Köp clementiner, både julgott och skapar en mysig doft. Eller köp apelsiner och sätt i nejlikor.
- Gå ut i skogen och plocka hem ett par kottar och grenar.. hihi.
- Juldekorera med det du har och gör det bästa av situationen.
- Är du av den mer pyssliga typen kan du klippa och klista, tillverka eget julpynt, göra egna (och väldigt uppskattade) julkort.
-Lyssna på julmusik via datorn.
- Var uppmärksam i butiken, ofta säljs tex stora saffransfyllda lusekatter, 4 st för 20 kr.
- Julklappstips: Något relativt; billigt, och uppskattat samt vackert kan vara ett ihopplock av småprylar man har hittat, tex the, theburk och en chokladkaka i inslaget i cellofanplast med fint snöre.
- Glöggkväll!
- Klä dig i något rött plagg, eller använd en stor mjuk kofta för hög mysfaktor.
- Annat du kan komma på? Tipsa gärna mig isåfall :)

Mys mera nu i jul, stressa inte sönder er. Och glöm inte bort era nära kära, spendera tid med familj och vänner. Tänk: Julefrid.

Snart Sweet Christmas

Då är det fem dagar kvar till jul och detta firas såklart med RÖD text. <3
Alla julklappar är inhandlade och inslagna, mycket glögg har druckits och 3 burkar med köpta pepparkakor är slut. Jag har gått upp ett par kilo! Kul? Ja och nej.

Ja, för att folk tycker att jag ser friskare ut.
Nej, för att jag själv tycker att jag har blivit tjock.

Anyways, i flera dagar har jag har julmysstämning i kropp och själ. Hemma har det spelats julmusik och varit allmänt puttinuttigt. Jag har verkligen hittat min dröm-man!

Varje år brukar jag baka lussekatter och kola, ibland pepparkakor, men icke i år. Det får bli nästa år. Men ätit 8 lussekatter har jag gjort, kanske därav den uppgående vikten också + då 3 pepparkaksburkar, haha.

Jag vaknade halv 7 imorse och drack vaniljthé i min stora favoritmugg. Vit med fat och svart text "Big cup of tea", men nu sitter jag med kaffe istälet och har väckt min kärleksdröm.

Vi ska fira på olika håll i år, kommer sakna honom, och han mig, men nästa år ska vi fira gemensamt. jag känner ändå att detta är den bästa julen på ett par år!! Förra året ville(!) jag fira, men tråkmånsen jag bodde med då vägrade allt jul och allt nyår.
Jag fick en femma marijuana i julklapp. Som jag rökte upp för att jag var ledsen. På juldagen jobbade jag och blev hotad av en man där som tryckte upp mig mot väggen och tog stryptag och skulle döda mig, sa han. Det enda jag hde gjort var att säga att vi kunde går ner i källaren imorgon istället för den kvällen.
När jag kom hem rökte jag lite till och tog Lsd. Så var min förra jul.

Jag är så jävla glad att jag tillsammans med min fästman vill göra små förändringar i livet, för vi vill leva och ha kul! Visserligen rökte jag 0.5 g i förrgår, men det är inget som kommer upprepas på länge. Och tiden för avgiftning väntar jag fortfarande på. När den är klar flyttar vi 100 mil.

Allt så så bra JUST NU. Ikväll är vi bjudna hem till "extramamma" för att småfira jul och smaka julgodis. Hon är verkligen en dröm-mamma. Hon vet mer om mig än mina egna föräldrar och trots det säger hon att hon älskar mig villkorslöst och gör vad som helst för att hjälpa mig. Hon kallar mig "ängladottern".

Nu ska jag ge min man en blöt puss, hihi, så kan kommer upp ur sängen snart.. Han ligger där och försöker vakna, men det ser inte ut att gå så bra. Hihi.

Puss på er! Och GOD JUL!

Morgon innan soluppgång

Vaknade kl 4. Kände på en gång att det skulle vara lönslöst att gå och lägga sig igen och försöka somna om.
Så nu sitter jag framför dumburken och glor. Försöker vara så tyst som möjligt för att sambon inte ska vakna.

Vi ska flytta så därför packar vi massa kartonger fyllda med vårt hem. Idag ska de färdigpackade lådorna upp nya till nya byn. Det känna konstigt att flytta från min stad. Född och uppväxt här, men kanske har jag inte så mycket mer att hämta här? Det känns både bra och jobbigt att flytta. Är rädd inför hur jag kommer trivas och om hur livet kommer fungera. Jag är generellt ganska rädd för förändringar.

Jag självmedcinerar fortfarande med Subutex och väntar på avgiftning. Igen. Trots det har jag missat mina senaste tider hos psykolog och beroendeenhet.

Nu väckte jag sambon pga tangenterna... Hörs senare.

Varför ska alltid de jag älskar försvinna.

De jag älskar har en märklig egenhet. Att försvinna utan att höra av sig.

Vad är det för fel på mig?????

Dessutom får jag alltid skuldkänslor när jag sedan får tag på personerna, att det har varit "onödigt" att vara orolig, att jag "överreagerar" osv.

Men förlåt mig då för att jag älskar och bryr mig.

Cerebral-pares inom parantes

Inatt var jag psykotisk och hade konversationer med min pojkvän som låg och sov. Jag fick eminenta svar. Ibland diskuterade vi och debatterade. Ibland svarade han inte, då var det som jag vaknade tillbaka till verkligheten i några sekunder och bara skrek HALLÅÅ?? Kan du förfan inte ens svara på detta??? Sedan såg jag att han sov och då insjukande jag igen, eller hur man ska säga, och alla våra samtal fortsatte som om inget hade hänt.

När jag sedan vaknade mer på riktigt var befann jag mig i ett hav av dödslängtan, ångest, sorg och frustration. Jag kunde inte göra någonting, bara ligga kvar där i flera timmar i mörkret.
Efter några timmar frågade sambon om jag ville ha en pirog och jag kunde fan inte svara. Jag visste inte svaret.

Efter ytterligare ett tag tog greppade jag tag i verkligheten, i detta fall hamstern som vaknat, så jag tog ut honom ur sin bur och så fick han springa runt i sängen. Även katten har accepterat att den lille matbiten inte är till salu. Man får bara titta, inte röra.
Sedan kollade jag på ett avsnitt av House, som jag inte nu kan återge vad handlingen bestod av. Minnesförlust. Men inga känslobortfall, bara känslotillägg.

Gick ner från sängen någongång när mörkret hade lagt sig och snön blivit tät. Drack morgonkaffe. Försökte komma tillbaka. jag lyckades bli medveten om här och nu och kunde åstadkomma att använda min hjärna till nyttiga ord och vettiga tankar och ett leénde.

Men nu är jag vingbruten igen. Åter igen kan jag inte flyga.
Åter igen vill jag dö.

Sömn

Jag älskar att få sova så länge som jag vill.

Huvudsakligen är att det finns en utredning.

Det lär dröja ungefär en månad innan nästa avgiftning, vilket betyder att jag även denna månaden "måste" köpa droger. Det är ingenting jag vill. Jag får ångest av blotta tanken. Jag hatar verkligen att smyga runt som en jävla dåre. Det är dock det enda jag kan göra. Och dessutom har jag inga pengar, vilket betyder att jag måste krita, vilket då leder till en knarkskuld vilket är den sämsta sortens skuld.

Men on the bright side, så ska vården göra en ordentlig avgiftning denna gång och jag kanske inte ens måste ligga inne på "rätt" avdelning, vilket gjorde mig lite glad. helst vill jag ligga på psykosavdelningen, för då är jag garanterad ett enkelrum, som jag dessutom kan låsa, och jag får även tillgång till mina prylar som jag inte ens får titta på inne på den riktiga avdelningen.

Förresten så kollar jag igenom alla säsonger av House M.D. Han är ju också missbrukare OCH smart. När jag tände av nån dag kom det episoder där han också tände av och då tänkte jag lite löjligt att klarar han så klarar jag. Fastn att det där är på låtsas, men det hjälpte mig ändå.

/Alice

Misslyckat jävla olyckande, kanske en lycka senare?

Senast jag skrev skulle jag in på avgiftningen, vilket jag också gjorde.
Men den blev inte genomförd.
Läkaren sa efter 4 dagar: -"Imorgon får du åka hem."
Det var samma dag som jag hade fått min sista Subutex-dos. EFTER 4 DAGAR!
Jag var inte färdigbehandlad på långa vägar.
Jag hade fått lovat för mig att jag skulle få stanna i typ 2 veckor.
Där satt jag mittemot den auktoritära läkaren och såg ut som ett frågetecken.. Det är ju abstinensen jag behöver mest hjälp med, och vid tiden när han sa så var jag fortfarande påverkad.
Tiden gick och kl 21 frågade jag personalen på avdelningen om jag verkigen inte får mer medicinering.
Nej, det fick jag inte. De hade även plockat bort min vid behovs-medicin.
Jag blev mer och mer abstinent och kl 1 på natten satt jag i en taxi hem.
Inte för att knarka, utan för att jag var så förbannat besviken. Kände mig så utlämnad och utslängd.

Dagen efter hemkomst satt jag och blossade i bongen.
3 dagar senare åt jag sömnpiller på dagen och drack Cociillana.
4 dagar senare snortade jag åter igen Subutex.

Vården vet om precis allt detta, men de känns förbannat ovilliga att hjälpa mig.
JAG HAR EN BEROENDESJUKDOM. Som cancer. Den kan vara dödlig, min sjukdom.

I veckan har jag dock kämpat på så gott jag har kunnat.
Gick på mitt första NA-möte.

Men fortfarande vet jag inte hur jag ska klara av abstinensen.
Får väl vänta på nästa inläggning och hoppas att den sker på bättre villkor.
Jag vill ju för fan bli tillfrisknad. Men trots det kan jag inte sluta själv.
Klarar inte ens en enda dag utan opiater/opioider på egen hand.
Ryggsmärtan tar övertaget, men värst är alla önskedrömmar om att få dö.
Och hopplösheten.
Som jag sa till min psykolog: Jag behöver få vara inlåst, varför låser ni inte in mig?

Fredag!

Tack Bruised Barbe för att du tror på mig, jag ska kämpa lite extra, bara för din skull. :)

På fredag kl 09.00 ska jag infinna mig på avgiftningen.
Har varit abstinens hela dagen och det har varit ett helvete att få mig på rätsida igen.
Är jätteglad att få komma in, men samtidigt så nervöst och tankarna som snurrar över att jag inte komma att få träffa min sambo på 1-2 veckor.

Men det är ju för en bra grej, visst?

Håll tummarna nu.. :)

Med kärlek /Alice

NU VILL JAG IN!!

Jag har bara till en lina kvar, en ganska liten. Vet inte ens helt säkert om jag kan köpa en liten till, så jag klarar mig tills jag får komma in på avgiftningen, Jag klarar inte att vara abstinent hemma.

Jag träffa psykolog och ev läkare imorgon, så får se vad som blir planerat. Jag ska säga att jag helst vill komma in så fort som möjligt.

Fan att man ska få vänta.. När det dessutom står "akut avgiftning" på pappret.
Tiden är ju min fiende.

Väntar på behandling

Idag ska jag träffa psykologen igen.
Berättade ju förra veckan både för honom och för min läkare att jag åter igen missbrukar och att jag vill bli inlagd för avgiftning eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att sluta själv.
Men allt tar sin tid.

Först ska remiss skickas till beroende. Åter igen ska jag svara på 1000 frågor, fylla i formulär, prata med läkare osv.
Det kommer kännas som en befrielse den dagen då jag stolt kan komma hem igen, ren i systemet, på väg tillbaka till livet.

Vi har börjat fundera på en flytt. Det borde hjälpa att komma bort från staden där alla ens drogkontakter finns. Ingen lång flytt, men ändå. En bit på vägen.

Jag våndas dock över att lämna min bästa vän. Tur att det går så mycket tåg emellan.
Min bästa vän är verkligen en sann vän. Hon vet om mitt missbruk men har aldrig någonsin dömt mig för det.
Hon gillar inte det, men hon accepterar det. Och nu är hon såklart stolt över mig eftersom jag tagit detta beslutet. Hon stöttar mig i alla väder, alla dagar om året. Även om jag inte träffar henne, så finns hon där ändå.

Och min sambo, han är minst lika stolt. Han kommer nog tycka att det är lika skönt som mig, när jag är ren, för jag mår bara sämre och sämre av alla opiater. Jag får inga "high´s" längre, jag bara slutar vara sjuk.

Är så tacksam över att jag faktiskt har folk i mitt liv som bryr sig om mig så mycket.
Förutom min mamma då. Men det är en helt annan historia...

Puss puss!

Ps: Att gå på spa i förra veckan var riktigt, riktigt skönt. Bra push för romantiken också ;)

Saker som man kastar upp faller alltid ner igen.

Det har varit en aning turbulent.

Jag grubblar mycket, funderar sönder mitt huvud, har abstinens, ångest och ingen ork.
Men jag kämpar.
Det är det som räknas.

Jag försöker att fokusera på framtiden, hur jag vill att mitt liv ska vara.
Och jag SKA komma dit.
Någon gång ska jag bli nöjd med mitt liv och med mig själv.

Jag har en fantastisk sambo. Vårt förhållande är underbart. Vi planerar giftermål.
Så, jag kan glädjas över att jag har en stabil punkt i mitt annars så trasiga liv.

Jag fick en kommentar om att jag kanske skulle testa att ta varje dag, men bara minska dosen.
Det lät som en bra idé.
Jag ska testa det också. Tack för tipset!

Som det är nu tar jag bara när abstinensen gått så långt att jag vill dö. När alla mina tankar kretsar cirkulerar kring döden. Det får mig att må illa, jag blir illa till mods.

Men nu hörrni, ska jag snart gå på spa. Jag tänkte att det kunde hjälpa mig på traven, spa är bra för kropp och själ <3

Ta hand om er sötnosar. Ni verkar underbara.

"Hej, jag heter dubbeldiagnos och jag är opiatmissbrukare."

Hej på er. Mår ni bra?

Jag har varit upptagen på senaste tiden, med lite inrikesresor och hemmakvällar hos annat folk.
Tänkte berätta om ett framsteg jag har tagit.

Häromdagen berättade jag för min psykolog för första gången (sedan -05) att jag missbrukar åter igen.
Anledningen till att jag faktislt sa det var att jag har bestämt mig för att försöka så gott jag kan, att lägga av.

Min kropp orkar inte mer och inte mitt psyke heller.
Jag håller på att trappa ut nu och det går sådär. Ibland tar jag varje dag, men ibland bara varannan och som mest med 4 dagars mellanrum hittills. Så jag är stolt över mig själv, det går sakta men säkert framåt och satt ett mål att om en månad ska jag vara helt ren.

Ville bara dela med mig av nyheten.. :)

Nu ska jag ut och gå en promenad i regnet, en promenad för att försöka få kroppen att inse att den inte behöver något knark.

Vi höres! Peace & Love