Mitt problem med att behålla vänner.

Oftast lär jag känna nytt folk och får vänner i de perioderna jag mår bra, eller hyfsat okej. Jag är då en alltid glad och rolig tjej, positiv. Så kommer en svacka. Sakta, sakta drar jag mig mer och mer tillbaka. De nya bekantskaperna får för sig att inte vill träffa just honom/henne. Jag talar då om att jag mår psykiskt dåligt. Och jag berättar öppenhjärligt om vad som händer med mig.


Oftast förstår de nya vännerna detta, men det finns alltid NÅGON som fortfarande är irriterad och ringer/sms:ar och påpekar: "Du mådde för dåligt igår för att kunna umgås, men jag såg dig på affären idag!! Förklara det!!"


Tja, vad ska jag säga. Det är lättare att gå ett ärende 5 min bort, för att sedan komma hem 15 min senare och då fortsätta att göra ingenting, istället för att göra sig iordning, trycka i sig massa bort-med-ångesten-piller och UMGÅS intensivt i flera timmar.


Jag kan inte hålla ihop mig i flera timmar! Och efter de där timmarna så krashar jag totalt och förseningen i tillfrisknadsprocessen är ett faktum.


Och jag blir bara sjukare och sjukare, med alla krav.

Att tro att man har tagit Lsd, när man inte har gjort det.

Jag smakar på ordet psykos. Sakta, i mitt huvud. Har väntat på röran, vinden som susar, ingenting där allting blir oförståeligt.

Vill bort från den, vill bort från mig själv.
Svårt att hålla ihop alla tankar och känslor nu.
Fick ingen sömn, heller.

Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.
bjsfgblugfudögfögudiaögöuhgiähjohg.

Mår inte så bra, men jag träffade en ängel.

Jag har sovit hemskt oroligt inatt. Vaknat, somnat, drömt, vaknat, hört röster om vartannat. Det är rösterna som är värst. Molar omkring därinne. Så nära och intensivt, men samtidigt så långt bort. Minns sällan vad de säger till mig. Jag minns bara ett oljud och jag alltid får huvudvärk efteråt. Jag kan inte på något sätt sammanfatta natten som varit. Jag vet inte vad jag har varit med om.

Nu sitter jag och dricker kaffe och min katt ligger jämte mig och sover. Sambon sitter vid sin dator, men vi var nyss ute i köket och rökte under köksfläkten. Jag sitter i en mysig och varm filt omkring mig.

(Detta är inlägget är lite speciellt att skriva.. Jag har alltid haft svenska som ett stort intresse och skrift, bokstäver och ord. Nu hakar jag upp mig, glömmer bort ordet jag nyss skrev, stavar fel.. så jag får göra om hela tiden.)

Igår var jag till beroendemottagningen och träffade de 2 som utreder mig där. Fick göra en ny "ASI"-kartläggning för den förra som jag gjorde -05 var visst försvunnen bland alla andra journahandlingar. Dessutom kändes det akuellt att göra en ny då det är många år och många droger som passerat.

Psykologen träffade jag första gången när jag var 19. Det var han som ställde min borderline-diagnos. Han frågade mig igår: "Minns du vad du sa när utredningen var färdig och vi lät dig gå?" Nej, sa jag. "Jaha, så nu lämnar ni mig också..."
Han påtalade att den sårbarheten fortfarande är väldigt stark hos mig "Alla lämnar mig, alla dör ifrån mig, ingen älskar mig".

Dessutom pratade vi om lite annat, som jag faktiskt inte  till 100% kan minnas för en återberättelse (epic fail..) men detta minns jag. 
Han sa: "Jag insåg nog inte allvaret då, men nu ser jag dig på ett helt annat sätt. Vi i psykiatrin måste erkänna att vi har misslyckats under dessa 12 år och nu måste vi hitta ett sätt att nå dig. Vi måste hitta ett sätt att bryta barriären mellan dig och psykiatrin och jag förstår nu att du är oerhört sensibel och måste vara delaktig i alla beslut, annars vänder du taggarna utåt och då har vi förlorat dig igen. Och jag skulle dessutom vilja föreslå att du och jag har 1½ timmes samtal varje dag efter din avgiftning, dels för att du inte ska återfalla i missbruk och dels för att jag vill reda ut dina röster. Jag kan än så länge inte avgöra om du lever i en dissociativ fantasi eller om du faktiskt lider av någon form av schizofreni."

På 12 år kändes det som att någon inom psykiatrin såg rakt igenom mig. Det sa jag också, och tackade artigt. Kände mig berörd, bestört, förvirrad och lättad. Som alla de andra jag stött på har de mest bara kollat så jag inte kokar över och föreslagit en ny medicin. De har inte sett mig, hört mig, eller ens brytt sig om vad mitt problem verkligen är. Varken de eller jag har förstått varför jag inte klarar av ett vardagligt liv. 
Jag hoppas att jag får mer klarhet i det hela snart.  

Visste du....?

Att jag vill - göra allt i min makt och allt jag kan för att börja ett nytt liv.

Att jag har - en bostadsrätt, sambo och 2 husdjur. En utbildning i psykiatri.


Att jag gillar - Film, musik, tv-serier, böcker, internet, kaffe, coca-cola, djur, kärlek, vänskap, debattera, dokumentärer, shopping, inredning, tiaror och söta klänningar.


Att jag inte gillar – människor som gör sig till, ormar, lögner, övervarm sommar, regn, opålitliga folk, att åka tåg och buss.


Att min senaste kyss - skedde idag. Men den riktigt stoooora senaste kyssen var på nyårsafton.


Att min första riktiga kyss – hände med min första pojkvän.


Att jag lyssnar mest på - min sambo


Att jag funderar på - hur mina vänner har det, nyheter, filosofi, universum, hur jag själv fungerar och hur jag vill att mitt liv ska se ut i framtiden.


Att jag pratar - Ibland ingenting och ibland hela tiden.


Att jag tycker att kärlek är – Det naknaste som finns.


Att jag alltid kommer att – göra mitt bästa och förmodligen många misstag


Att jag är hemligt förälskad i – allt som ser sockersött ut


Att sist jag grät var – på nyårsafton


Att min mobiltelefon är – svart, silver och jättebra och väldigt viktig för mig.


Att när jag vaknar på morgonen – så vill jag aldrig kliva upp


Att innan jag går och lägger mig – antingen kollar på tv, myser med min familj


Att idag har jag – inte har gjort någonting av nytta och unnar mig själv en "ta-det-lugnt"-dag.


Att jag just nu tänker på - Inredning


Att ikväll ska jag – ta ett bad


Att imorgon ska jag – Till beroendeenheten (och hoppas på att jag får klarhet när jag ska läggas in.)


Att jag hoppas - att mina nära och kära alltid ska det bra


Att jag verkligen vill – Uppnå mina mål!

2011

Jul och nyår har passerat och jag är lättad. Inga av mina direkta favorittider. jag gillar allt mys med julpynt, köpa julklappar osv. Men att fira julafton är bara bökigt. Nyår.. nja, vad är det att fira??

I år firade jag nyår ändå. Jag och sambon var på par-middag hos två vänner och där var vi sedan till halv 3 på natten, nåt sånt.

Vi år två-rätters vilket var riktigt himla gott. Thaisoppa med räkor till förrätt och till huvudrätt blev det hemmagjord potatissallad, kycking, rostbiff och massa exotiska frukter.

Jag var väldigt sparsam med drickat och hade inte heller tagit ngn annan substans under hela dagen.

Jag var naiv och tänkte att det skulle vara en fin gest att "fira in" det nya året helt ren.

Men tji fick jag. Kl 20 började jag känna av att en AT (avtändning) närmade sig. jag höll tyst om det fram tills kl 01, då jag började få panik och kände att jag måste hem NU. Såklart gick det inte att få tag i taxi en nyårsnatt och bussen, den kom aldrig.

Kvällen till ära var jag elegant uppklädd och glittrig inkl höga klackar och en mindre varm jacka.

Det regnade under natten så marken var glasklar av is.

Vi började gå hemåt, en promenad på normalt 30-40 min. Vet faktiskt inte hur lång tid det tog att gå hem, men mycket längre tid än så. Jag mådde så jävla dåligt. Panik och ångestkänslor, det snurrade i hela huvudet och jag mådde illa, näsan rann och jag skakade. Nästan hemma fick jag sätta mig vid vägkanten och hulka.

Väl hemma i mitt lilla kryp-in tog jag snabbt på mig myskläderna och la mig i soffan. Jag var sjuk som fan. Det tog tid att få i mig något, allt som skulle få mig frisk. Jag frös och hade två filtar på mig. Sambon är väldigt förstående och underbar som inte dömmer mig. Han var ganska full men höll sig vaken för att ta hand om mig tills jag mådde bättre. Det tog ungefär 1½ timme så mådde jag bra igen.

Sedan var vi uppe till kl 6 på morgonen, vi låg bara i soffan och pratade om djupa saker, djupa känslor och om våran starka kärlek till varandra. Så jag somnade gott.. <3

Nyårsdagen var jag seg, likaså sambon och våra vänner som vi firade med kom över och var slöa tillsammans med oss.

Idag har vi bara tagit det lugnt igen.. vänt på dygnet lite. Men ska kanske gå ut och gå en runda.

På tisdag ska jag till beroendeenheten igen och jag hoppas verkligen att jag får något slags datum om när jag ska läggas in. Det börjar verkligen bli bråttom nu.

Detta året har då inte börjat bra, men förhoppningsvis vänder det. Jag ska bli drogfri och vi ska flytta. Jag ska tatuera mig en massa och hoppas på att få skaffa ytterligare ett husdjur. Hoppas även på bättre ekonomi, kanske kan börja jobba igen? Skulle ju vara helt underbart!

Och jag hoppas att ni alla som läser ska få ett underbart år, där allt är bättre än någonsin! :)

Fototävling..!

Jag har varit så himla modig tycker jag. Har skickat in ett foto till blogg.se´s Canon-fototävling. OBS: Inte fotot i inlägget.



Jag valde ett annat foto. Ett väldigt personligt fotografi. Den bilden är så realistisk, så VAR det verkligen. Bilden berättar en egen historia. Personen på det fotot har jag inte längre kvar i mitt liv, men under den korta eran vi kände varandra hann jag ta ett foto, det enda fotot som jag tycker har speglat mitt liv under så många år. Ett foto från en vid varje morgon som var likadan, men också en förevändning till mig att komma ihåg; att så har jag det inte längre. Numera skulle se foto se helt annorlunda ut.




Fotografi var ett av mina största (och enda) roliga saker jag uppskattar i mitt liv. Men nu har jag tappat bort laddaren, så nu blir´e inge´mer fotografier. Synd faktiskt. Skulle kunnat bli en fin fotodokumentär.

A little thing called.. PANIIIIK !

Jag ska åka till min mor idag.

Mår riktigt dåligt.

Sitter och dricker kaffe.
Hör hennes ord spöka: "Ser jag dig påverkad så åker du ut ur huset."

Men jag måste ju ta , bara liite. Annars blir det världens liv på mig när jag blir sjuk.

Jag har mått bra, kännt julefrid under en vecka eller mer. Ända tills nu, ända tills jag ska träffa min mamma.
Usch, varför valde jag detta alternativ?

Jag har sådan början till ångest inom mig. Vill inte spricka idag, kan inte göra det, finns ingen plats och rum till det.

Jultips

Det är inte alla som har råd att fira en storslagen jul. Själv hade jag inte råd med alla bak-ingredienser i år. Eller dyra julklappar. Eller unna mig själv något extra, inte ens i matväg.
MEN, för att ändå känna av julstämning och lugn i kroppen kommer här ett par billiga tips:

- Tänd mycket ljus (På t.ex Netto kostar 100 värmeljus 25 kr)
- Köp clementiner, både julgott och skapar en mysig doft. Eller köp apelsiner och sätt i nejlikor.
- Gå ut i skogen och plocka hem ett par kottar och grenar.. hihi.
- Juldekorera med det du har och gör det bästa av situationen.
- Är du av den mer pyssliga typen kan du klippa och klista, tillverka eget julpynt, göra egna (och väldigt uppskattade) julkort.
-Lyssna på julmusik via datorn.
- Var uppmärksam i butiken, ofta säljs tex stora saffransfyllda lusekatter, 4 st för 20 kr.
- Julklappstips: Något relativt; billigt, och uppskattat samt vackert kan vara ett ihopplock av småprylar man har hittat, tex the, theburk och en chokladkaka i inslaget i cellofanplast med fint snöre.
- Glöggkväll!
- Klä dig i något rött plagg, eller använd en stor mjuk kofta för hög mysfaktor.
- Annat du kan komma på? Tipsa gärna mig isåfall :)

Mys mera nu i jul, stressa inte sönder er. Och glöm inte bort era nära kära, spendera tid med familj och vänner. Tänk: Julefrid.

Snart Sweet Christmas

Då är det fem dagar kvar till jul och detta firas såklart med RÖD text. <3
Alla julklappar är inhandlade och inslagna, mycket glögg har druckits och 3 burkar med köpta pepparkakor är slut. Jag har gått upp ett par kilo! Kul? Ja och nej.

Ja, för att folk tycker att jag ser friskare ut.
Nej, för att jag själv tycker att jag har blivit tjock.

Anyways, i flera dagar har jag har julmysstämning i kropp och själ. Hemma har det spelats julmusik och varit allmänt puttinuttigt. Jag har verkligen hittat min dröm-man!

Varje år brukar jag baka lussekatter och kola, ibland pepparkakor, men icke i år. Det får bli nästa år. Men ätit 8 lussekatter har jag gjort, kanske därav den uppgående vikten också + då 3 pepparkaksburkar, haha.

Jag vaknade halv 7 imorse och drack vaniljthé i min stora favoritmugg. Vit med fat och svart text "Big cup of tea", men nu sitter jag med kaffe istälet och har väckt min kärleksdröm.

Vi ska fira på olika håll i år, kommer sakna honom, och han mig, men nästa år ska vi fira gemensamt. jag känner ändå att detta är den bästa julen på ett par år!! Förra året ville(!) jag fira, men tråkmånsen jag bodde med då vägrade allt jul och allt nyår.
Jag fick en femma marijuana i julklapp. Som jag rökte upp för att jag var ledsen. På juldagen jobbade jag och blev hotad av en man där som tryckte upp mig mot väggen och tog stryptag och skulle döda mig, sa han. Det enda jag hde gjort var att säga att vi kunde går ner i källaren imorgon istället för den kvällen.
När jag kom hem rökte jag lite till och tog Lsd. Så var min förra jul.

Jag är så jävla glad att jag tillsammans med min fästman vill göra små förändringar i livet, för vi vill leva och ha kul! Visserligen rökte jag 0.5 g i förrgår, men det är inget som kommer upprepas på länge. Och tiden för avgiftning väntar jag fortfarande på. När den är klar flyttar vi 100 mil.

Allt så så bra JUST NU. Ikväll är vi bjudna hem till "extramamma" för att småfira jul och smaka julgodis. Hon är verkligen en dröm-mamma. Hon vet mer om mig än mina egna föräldrar och trots det säger hon att hon älskar mig villkorslöst och gör vad som helst för att hjälpa mig. Hon kallar mig "ängladottern".

Nu ska jag ge min man en blöt puss, hihi, så kan kommer upp ur sängen snart.. Han ligger där och försöker vakna, men det ser inte ut att gå så bra. Hihi.

Puss på er! Och GOD JUL!

Morgon innan soluppgång

Vaknade kl 4. Kände på en gång att det skulle vara lönslöst att gå och lägga sig igen och försöka somna om.
Så nu sitter jag framför dumburken och glor. Försöker vara så tyst som möjligt för att sambon inte ska vakna.

Vi ska flytta så därför packar vi massa kartonger fyllda med vårt hem. Idag ska de färdigpackade lådorna upp nya till nya byn. Det känna konstigt att flytta från min stad. Född och uppväxt här, men kanske har jag inte så mycket mer att hämta här? Det känns både bra och jobbigt att flytta. Är rädd inför hur jag kommer trivas och om hur livet kommer fungera. Jag är generellt ganska rädd för förändringar.

Jag självmedcinerar fortfarande med Subutex och väntar på avgiftning. Igen. Trots det har jag missat mina senaste tider hos psykolog och beroendeenhet.

Nu väckte jag sambon pga tangenterna... Hörs senare.

Varför ska alltid de jag älskar försvinna.

De jag älskar har en märklig egenhet. Att försvinna utan att höra av sig.

Vad är det för fel på mig?????

Dessutom får jag alltid skuldkänslor när jag sedan får tag på personerna, att det har varit "onödigt" att vara orolig, att jag "överreagerar" osv.

Men förlåt mig då för att jag älskar och bryr mig.

Cerebral-pares inom parantes

Inatt var jag psykotisk och hade konversationer med min pojkvän som låg och sov. Jag fick eminenta svar. Ibland diskuterade vi och debatterade. Ibland svarade han inte, då var det som jag vaknade tillbaka till verkligheten i några sekunder och bara skrek HALLÅÅ?? Kan du förfan inte ens svara på detta??? Sedan såg jag att han sov och då insjukande jag igen, eller hur man ska säga, och alla våra samtal fortsatte som om inget hade hänt.

När jag sedan vaknade mer på riktigt var befann jag mig i ett hav av dödslängtan, ångest, sorg och frustration. Jag kunde inte göra någonting, bara ligga kvar där i flera timmar i mörkret.
Efter några timmar frågade sambon om jag ville ha en pirog och jag kunde fan inte svara. Jag visste inte svaret.

Efter ytterligare ett tag tog greppade jag tag i verkligheten, i detta fall hamstern som vaknat, så jag tog ut honom ur sin bur och så fick han springa runt i sängen. Även katten har accepterat att den lille matbiten inte är till salu. Man får bara titta, inte röra.
Sedan kollade jag på ett avsnitt av House, som jag inte nu kan återge vad handlingen bestod av. Minnesförlust. Men inga känslobortfall, bara känslotillägg.

Gick ner från sängen någongång när mörkret hade lagt sig och snön blivit tät. Drack morgonkaffe. Försökte komma tillbaka. jag lyckades bli medveten om här och nu och kunde åstadkomma att använda min hjärna till nyttiga ord och vettiga tankar och ett leénde.

Men nu är jag vingbruten igen. Åter igen kan jag inte flyga.
Åter igen vill jag dö.

Sömn

Jag älskar att få sova så länge som jag vill.

Huvudsakligen är att det finns en utredning.

Det lär dröja ungefär en månad innan nästa avgiftning, vilket betyder att jag även denna månaden "måste" köpa droger. Det är ingenting jag vill. Jag får ångest av blotta tanken. Jag hatar verkligen att smyga runt som en jävla dåre. Det är dock det enda jag kan göra. Och dessutom har jag inga pengar, vilket betyder att jag måste krita, vilket då leder till en knarkskuld vilket är den sämsta sortens skuld.

Men on the bright side, så ska vården göra en ordentlig avgiftning denna gång och jag kanske inte ens måste ligga inne på "rätt" avdelning, vilket gjorde mig lite glad. helst vill jag ligga på psykosavdelningen, för då är jag garanterad ett enkelrum, som jag dessutom kan låsa, och jag får även tillgång till mina prylar som jag inte ens får titta på inne på den riktiga avdelningen.

Förresten så kollar jag igenom alla säsonger av House M.D. Han är ju också missbrukare OCH smart. När jag tände av nån dag kom det episoder där han också tände av och då tänkte jag lite löjligt att klarar han så klarar jag. Fastn att det där är på låtsas, men det hjälpte mig ändå.

/Alice

Misslyckat jävla olyckande, kanske en lycka senare?

Senast jag skrev skulle jag in på avgiftningen, vilket jag också gjorde.
Men den blev inte genomförd.
Läkaren sa efter 4 dagar: -"Imorgon får du åka hem."
Det var samma dag som jag hade fått min sista Subutex-dos. EFTER 4 DAGAR!
Jag var inte färdigbehandlad på långa vägar.
Jag hade fått lovat för mig att jag skulle få stanna i typ 2 veckor.
Där satt jag mittemot den auktoritära läkaren och såg ut som ett frågetecken.. Det är ju abstinensen jag behöver mest hjälp med, och vid tiden när han sa så var jag fortfarande påverkad.
Tiden gick och kl 21 frågade jag personalen på avdelningen om jag verkigen inte får mer medicinering.
Nej, det fick jag inte. De hade även plockat bort min vid behovs-medicin.
Jag blev mer och mer abstinent och kl 1 på natten satt jag i en taxi hem.
Inte för att knarka, utan för att jag var så förbannat besviken. Kände mig så utlämnad och utslängd.

Dagen efter hemkomst satt jag och blossade i bongen.
3 dagar senare åt jag sömnpiller på dagen och drack Cociillana.
4 dagar senare snortade jag åter igen Subutex.

Vården vet om precis allt detta, men de känns förbannat ovilliga att hjälpa mig.
JAG HAR EN BEROENDESJUKDOM. Som cancer. Den kan vara dödlig, min sjukdom.

I veckan har jag dock kämpat på så gott jag har kunnat.
Gick på mitt första NA-möte.

Men fortfarande vet jag inte hur jag ska klara av abstinensen.
Får väl vänta på nästa inläggning och hoppas att den sker på bättre villkor.
Jag vill ju för fan bli tillfrisknad. Men trots det kan jag inte sluta själv.
Klarar inte ens en enda dag utan opiater/opioider på egen hand.
Ryggsmärtan tar övertaget, men värst är alla önskedrömmar om att få dö.
Och hopplösheten.
Som jag sa till min psykolog: Jag behöver få vara inlåst, varför låser ni inte in mig?