Cerebral-pares inom parantes

Inatt var jag psykotisk och hade konversationer med min pojkvän som låg och sov. Jag fick eminenta svar. Ibland diskuterade vi och debatterade. Ibland svarade han inte, då var det som jag vaknade tillbaka till verkligheten i några sekunder och bara skrek HALLÅÅ?? Kan du förfan inte ens svara på detta??? Sedan såg jag att han sov och då insjukande jag igen, eller hur man ska säga, och alla våra samtal fortsatte som om inget hade hänt.

När jag sedan vaknade mer på riktigt var befann jag mig i ett hav av dödslängtan, ångest, sorg och frustration. Jag kunde inte göra någonting, bara ligga kvar där i flera timmar i mörkret.
Efter några timmar frågade sambon om jag ville ha en pirog och jag kunde fan inte svara. Jag visste inte svaret.

Efter ytterligare ett tag tog greppade jag tag i verkligheten, i detta fall hamstern som vaknat, så jag tog ut honom ur sin bur och så fick han springa runt i sängen. Även katten har accepterat att den lille matbiten inte är till salu. Man får bara titta, inte röra.
Sedan kollade jag på ett avsnitt av House, som jag inte nu kan återge vad handlingen bestod av. Minnesförlust. Men inga känslobortfall, bara känslotillägg.

Gick ner från sängen någongång när mörkret hade lagt sig och snön blivit tät. Drack morgonkaffe. Försökte komma tillbaka. jag lyckades bli medveten om här och nu och kunde åstadkomma att använda min hjärna till nyttiga ord och vettiga tankar och ett leénde.

Men nu är jag vingbruten igen. Åter igen kan jag inte flyga.
Åter igen vill jag dö.

Sömn

Jag älskar att få sova så länge som jag vill.

Huvudsakligen är att det finns en utredning.

Det lär dröja ungefär en månad innan nästa avgiftning, vilket betyder att jag även denna månaden "måste" köpa droger. Det är ingenting jag vill. Jag får ångest av blotta tanken. Jag hatar verkligen att smyga runt som en jävla dåre. Det är dock det enda jag kan göra. Och dessutom har jag inga pengar, vilket betyder att jag måste krita, vilket då leder till en knarkskuld vilket är den sämsta sortens skuld.

Men on the bright side, så ska vården göra en ordentlig avgiftning denna gång och jag kanske inte ens måste ligga inne på "rätt" avdelning, vilket gjorde mig lite glad. helst vill jag ligga på psykosavdelningen, för då är jag garanterad ett enkelrum, som jag dessutom kan låsa, och jag får även tillgång till mina prylar som jag inte ens får titta på inne på den riktiga avdelningen.

Förresten så kollar jag igenom alla säsonger av House M.D. Han är ju också missbrukare OCH smart. När jag tände av nån dag kom det episoder där han också tände av och då tänkte jag lite löjligt att klarar han så klarar jag. Fastn att det där är på låtsas, men det hjälpte mig ändå.

/Alice

Misslyckat jävla olyckande, kanske en lycka senare?

Senast jag skrev skulle jag in på avgiftningen, vilket jag också gjorde.
Men den blev inte genomförd.
Läkaren sa efter 4 dagar: -"Imorgon får du åka hem."
Det var samma dag som jag hade fått min sista Subutex-dos. EFTER 4 DAGAR!
Jag var inte färdigbehandlad på långa vägar.
Jag hade fått lovat för mig att jag skulle få stanna i typ 2 veckor.
Där satt jag mittemot den auktoritära läkaren och såg ut som ett frågetecken.. Det är ju abstinensen jag behöver mest hjälp med, och vid tiden när han sa så var jag fortfarande påverkad.
Tiden gick och kl 21 frågade jag personalen på avdelningen om jag verkigen inte får mer medicinering.
Nej, det fick jag inte. De hade även plockat bort min vid behovs-medicin.
Jag blev mer och mer abstinent och kl 1 på natten satt jag i en taxi hem.
Inte för att knarka, utan för att jag var så förbannat besviken. Kände mig så utlämnad och utslängd.

Dagen efter hemkomst satt jag och blossade i bongen.
3 dagar senare åt jag sömnpiller på dagen och drack Cociillana.
4 dagar senare snortade jag åter igen Subutex.

Vården vet om precis allt detta, men de känns förbannat ovilliga att hjälpa mig.
JAG HAR EN BEROENDESJUKDOM. Som cancer. Den kan vara dödlig, min sjukdom.

I veckan har jag dock kämpat på så gott jag har kunnat.
Gick på mitt första NA-möte.

Men fortfarande vet jag inte hur jag ska klara av abstinensen.
Får väl vänta på nästa inläggning och hoppas att den sker på bättre villkor.
Jag vill ju för fan bli tillfrisknad. Men trots det kan jag inte sluta själv.
Klarar inte ens en enda dag utan opiater/opioider på egen hand.
Ryggsmärtan tar övertaget, men värst är alla önskedrömmar om att få dö.
Och hopplösheten.
Som jag sa till min psykolog: Jag behöver få vara inlåst, varför låser ni inte in mig?

Fredag!

Tack Bruised Barbe för att du tror på mig, jag ska kämpa lite extra, bara för din skull. :)

På fredag kl 09.00 ska jag infinna mig på avgiftningen.
Har varit abstinens hela dagen och det har varit ett helvete att få mig på rätsida igen.
Är jätteglad att få komma in, men samtidigt så nervöst och tankarna som snurrar över att jag inte komma att få träffa min sambo på 1-2 veckor.

Men det är ju för en bra grej, visst?

Håll tummarna nu.. :)

Med kärlek /Alice

NU VILL JAG IN!!

Jag har bara till en lina kvar, en ganska liten. Vet inte ens helt säkert om jag kan köpa en liten till, så jag klarar mig tills jag får komma in på avgiftningen, Jag klarar inte att vara abstinent hemma.

Jag träffa psykolog och ev läkare imorgon, så får se vad som blir planerat. Jag ska säga att jag helst vill komma in så fort som möjligt.

Fan att man ska få vänta.. När det dessutom står "akut avgiftning" på pappret.
Tiden är ju min fiende.

Väntar på behandling

Idag ska jag träffa psykologen igen.
Berättade ju förra veckan både för honom och för min läkare att jag åter igen missbrukar och att jag vill bli inlagd för avgiftning eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att sluta själv.
Men allt tar sin tid.

Först ska remiss skickas till beroende. Åter igen ska jag svara på 1000 frågor, fylla i formulär, prata med läkare osv.
Det kommer kännas som en befrielse den dagen då jag stolt kan komma hem igen, ren i systemet, på väg tillbaka till livet.

Vi har börjat fundera på en flytt. Det borde hjälpa att komma bort från staden där alla ens drogkontakter finns. Ingen lång flytt, men ändå. En bit på vägen.

Jag våndas dock över att lämna min bästa vän. Tur att det går så mycket tåg emellan.
Min bästa vän är verkligen en sann vän. Hon vet om mitt missbruk men har aldrig någonsin dömt mig för det.
Hon gillar inte det, men hon accepterar det. Och nu är hon såklart stolt över mig eftersom jag tagit detta beslutet. Hon stöttar mig i alla väder, alla dagar om året. Även om jag inte träffar henne, så finns hon där ändå.

Och min sambo, han är minst lika stolt. Han kommer nog tycka att det är lika skönt som mig, när jag är ren, för jag mår bara sämre och sämre av alla opiater. Jag får inga "high´s" längre, jag bara slutar vara sjuk.

Är så tacksam över att jag faktiskt har folk i mitt liv som bryr sig om mig så mycket.
Förutom min mamma då. Men det är en helt annan historia...

Puss puss!

Ps: Att gå på spa i förra veckan var riktigt, riktigt skönt. Bra push för romantiken också ;)

Saker som man kastar upp faller alltid ner igen.

Det har varit en aning turbulent.

Jag grubblar mycket, funderar sönder mitt huvud, har abstinens, ångest och ingen ork.
Men jag kämpar.
Det är det som räknas.

Jag försöker att fokusera på framtiden, hur jag vill att mitt liv ska vara.
Och jag SKA komma dit.
Någon gång ska jag bli nöjd med mitt liv och med mig själv.

Jag har en fantastisk sambo. Vårt förhållande är underbart. Vi planerar giftermål.
Så, jag kan glädjas över att jag har en stabil punkt i mitt annars så trasiga liv.

Jag fick en kommentar om att jag kanske skulle testa att ta varje dag, men bara minska dosen.
Det lät som en bra idé.
Jag ska testa det också. Tack för tipset!

Som det är nu tar jag bara när abstinensen gått så långt att jag vill dö. När alla mina tankar kretsar cirkulerar kring döden. Det får mig att må illa, jag blir illa till mods.

Men nu hörrni, ska jag snart gå på spa. Jag tänkte att det kunde hjälpa mig på traven, spa är bra för kropp och själ <3

Ta hand om er sötnosar. Ni verkar underbara.

"Hej, jag heter dubbeldiagnos och jag är opiatmissbrukare."

Hej på er. Mår ni bra?

Jag har varit upptagen på senaste tiden, med lite inrikesresor och hemmakvällar hos annat folk.
Tänkte berätta om ett framsteg jag har tagit.

Häromdagen berättade jag för min psykolog för första gången (sedan -05) att jag missbrukar åter igen.
Anledningen till att jag faktislt sa det var att jag har bestämt mig för att försöka så gott jag kan, att lägga av.

Min kropp orkar inte mer och inte mitt psyke heller.
Jag håller på att trappa ut nu och det går sådär. Ibland tar jag varje dag, men ibland bara varannan och som mest med 4 dagars mellanrum hittills. Så jag är stolt över mig själv, det går sakta men säkert framåt och satt ett mål att om en månad ska jag vara helt ren.

Ville bara dela med mig av nyheten.. :)

Nu ska jag ut och gå en promenad i regnet, en promenad för att försöka få kroppen att inse att den inte behöver något knark.

Vi höres! Peace & Love

Kaffe!

Dricker kaffe med min sambo. För mig är det frukostkaffe för jag vaknade för ca 1½ timme sedan. Han vaknade redan kl 10. Men å andra sidan somnade jag 7.30 också.

Ville bara säga hej.

HEEEEJJ!!!!!!

Det gör ont.

Det gör ont.

När en dröm är sprucken.

jag hade en dröm inatt

På morgonkvisten befann jag mig i mardrömmarnas härjande och hånande värld.
Min arroganta mor var där och vi bråkade hela tiden. Jag försökte gömma spliffar och så fick jag en rosa Buddah-lampa av någon. 
Det var människor överallt. Jag lipade över vad min mor kallade mig och fick liksom inget stöd av någon. Hon försökte få min kille att lämna mig och allt var mest skit.
Iaf, tillslut åkte tanten hem efter att jag hade sjasat bort henne som en högst oönskad gäst, (trots att vi hälsade på vänner till henne..?).
När jag sedan kom in i huset igen stod maken till husägaren bakom mig och rökte heroin och precis när jag skulle röka........ vaknade jag av:
-Älskling..?

Tillbaka till verkligheten. Drömmen var obehaglig fast nu känns den mer lutad åt komikens skratt!

Det var min kille som väckte mig. Vi var tvugna att kliva upp...

Varför?

Hemleverans av hasch.

Sweet Monday... ;)

Kära Bullen.

Hej Bullen.

Jag är en tjej på 27 år som har ett grandiost problem.
Okey, nu till saken. 

Jag sitter och drömmer om att få suga av min kille. Men det går inte!
Det är synd om mig. Och honom. Såhär ligger det till:

Häromdagen när vi hade haft sex så vart han alldeles öm och röd runt ollonet.
Jag tänkte att han kanske hade fått svamp.. jag vet inte hur det yttrar sig på killar.
Jag själv har varit svamp-drabbad x antal gånger och det är lika förbannat äckligt och ondsinnat varje gång.
Det klir, svider, bränner konstant. Man kan inte ens göra sina behov utan att kvida.

Och den där jävla Pevarylen man trycker upp i muttan
åker ut som en gegga i trosorna i flera dagar.

Killar kan ju inte trycka upp Pevaryl, men det finns ju visserligen salva. Eller ska jag kleta in hela snoppen i filmjölk?

Så, om en kille efter ett knull blir röd och öm, vad kan det bero på?
Jag har inte ont eller något.
Eller har vi bara knullat för hårt eller vad är detta??

HJÄLP? 

Söta pussar, Alice.

Weeds och annat man mår bra av:

Jag har tappat bort tiden helt och hållet. Alla dygn flyter ihop till samma och tiden på dygnet har inte längre någon betydelse.
Ibland sover jag hela dagen, för att vara uppe på natten, ibland sover jag ingenting, ibland sover jag på natten och är uppe kl 6 på morgonen (som idag).

Alla andra ligger och sover fridfullt. Jag älskar att vara vaken i ett sovande hus. Det är så fridfullt, som flytande honung, sockervadd och kattdoft. Man ska ha lite låg volym på tv:n i bakgrunden och myskläder, eventuellt tända värmeljus.

Har glott igenom hela säsong 1 av Weeds och I AM DYING for att se de andra säsongerna också!
Haha, vilken rolig serie. Ungefär som Californication. Har ni sett någon av dom?
Mina favoritserier :)
Kan också tipsa om:
-Oz
-Two & a half men
-Mitt liv som död
-Breaking bad
-Tusenbröder
-Sex & the city
-How I met your mother
-Prison Break (speciellt säsong 1!)

Gosh, nu kommer jag inte på fler. Kan ni tipsa?

Jag längtar tills min älsling vaknar.. då ska jag brygga kaffe och röka morgonspliff. <3

Peace!
/Alice

Vomit ´cause of my bad habit.

Allt eller inget?

God dag!
För ett par dagar sedan blev vi sjuka, jag och min sambo, eftersom vi faktiskt inte hade tagit någonting.
Det började en kväll då sambon klagade över illamående. På natten var det jag som fick gå och kaskad-kräkas. Dagen efter började han likadant. Och frysa, svettas, frysa, svettas om vartannat.
Iaf, så igår kväll orkade vi inte mer och gav efter.

[Man blir så vek inför knarket. Bläää,,]

Nu bygger sambon lite här hemma, och jag betalar räkningar och ska gå och handla lite snart.

Vad gör ni?

/Alice

Ibland vill jag sluta, men det gör så förbannat ont.