Vart var hjälpen när jag behövde den? Varför stängdes dörrarna?

Anekdot från dåtiden: (Årgång -03-04-05 )

En gång i tiden visste mina läkare om att jag missbrukade deras läkemedel till sin yttersta gräns. Det var jag själv som berättade det och jag bad självmant om hjälp att trappa ut mina lugnande och insomningstabletter. Jag fick NADA-akupunktur, och en särskild kontakt som skulle hjälpa mig med nedtrappningen. Det gick inget vidare att göra den på egen hand så under ett års tid gick jag dagligen till min vårdcentral där de i sin tur fick överlämna min dagsdos i min något skakande hand.
Jag ville bli fri från mitt missbruk, jag bad på mina bara knän om hjälp och blev remitterad till beroendecentrum för utvärdering, och beskedet som kom var att de kunde inte hjälpa mig, pga att jag har en dubbeldiagnos. (Dubbeldiagnos är man lider av missbruk + en psykiatrisk diagnos.)
Då blev jag trött på allt och vaknade en morgon och gick cold turkey. I fyra dagar trodde jag att jag skulle dö. Beroendecentrum fick reda på detta och sa åt mig att jag INTE fick sluta på det viset, det kunde vara livsfarligt. Ja. Det visste jag, men jag hade gjort allt jag kunde för att få hjälp. Tillslut tog jag till mig mottot: Ensam är stark. Det fick bära eller brista och sedan dess, förutom ett par enstaka återfall, har jag kunnat hålla mig på en låg dos dagligen. Den som står angiven på läkemedelsförpackningen, ni vet. Fast, det som kommer ur andras medicinförpackningar kan jag knapra mer okontrollerat, det är ju rätt sjukt.

Eller som den gången när jag hade brutit ett ganska känsligt ben i kroppen och fått Tramadol (en opiod) utskrivet och läkarna inte ville att jag skulle trappa ut utan bara sluta efter en månad av minst 140 kapslar. Nej nej, sa jag. -Jag VILL trappa ut.

Jag fick helt enkelt ta metadon den kvällen. För om inte sjukvården kan göra sitt, så får väl jag göra vad jag själv kan eftersom jag höll på att bli sjuk.